De flesta av min inlägg här på bloggen har handlat om hur jag känt eller mått efter pappas bortgång. Jag har känt att detta forumet har varit det bästa för att lätta mina tankar. Även om jag till största del gör detta för min egen skull så är jag ändå glad för alla er som kikar in här. Kanske finns det de där ute som är eller varit i samma situation som jag, med en demenssjuk förälder? Eller en förälder som gått bort? Kanske kan ni känna igen er i mina tankar.
Tidigare när andra människor gått bort så har jag hört att det första året är jobbigast när man ska uppleva högtider, traditioner och födelsedagar utan personen som lämnat livet. Jag har inte reflekterat så mycket kring detta och inte sen pappa försvann heller. Jag har tyckt att allt har gått ovanligt bra. Men i lördags på pappas födelsedag så mådde jag dåligt, jag grät och bröt ihop av saknad och sorg. Jag hade en ständig klump i magen under dagen. Det var liksom något som inte stämde..känslan av att inte kunna fira pappa var hemsk. Det var första gången någonsin som vi inte firat honom och inte får vi fler tillfällen heller. Det var en jobbig dag...
Vi gjorde i alla fall fint på graven och umgicks med folk som står oss nära, pappas bästa vänner.
Det gjorde ändå att dagen kändes lite lättare.
Jag kan tänka tillbaka på förra årets då vi firade pappa. Vi hämtade hem han från växelvården och firade tillsammans med de närmaste hans 65 årsdag. Vi tog med han ut till hans älskade ö och firade lucia. Han var så glad och så lycklig.
