En dröm

Härom natten så träffade jag pappa. Vi var ute i vårt hus på Hanö, det var sommar, sol och varmt. Måsarna skrek, humlorna surrade och en och annan fjäril for förbi. Det var jag, min syster och pappa. Vi sprang upp och ner mellan vår lilla båt och bodarna med garn, vi skulle ut på sjön och fiska. Vi skrattade, var glada och lyckliga. Pappa tog mig och min syster i famnen och vi kramades. Han sa: Jag älskar er. Kramen kändes som en evighet. Det kan tyckas löjligt, men faktum är att det var så verkligt på något vis. Pappa luktade pappa, kramen var sådär varm och kärleksfull som pappas kramar brukade vara. Det kändes på riktigt. I samma stund vaknar jag och den där verklighetskänslan så stark så det tar en stund innan jag inser att allt det här bara var en dröm. Trots drömmen så var lyckan och glädjen stor. Det kändes verkligen som jag hade träffat på riktigt! 

Gravplatsen

Äntligen är pappas gravsten på plats. Det har tagit sin lilla tid. Först skulle det finnas ett tillfälle för hela familjen att åka ut till Hanö tillsammans och fint väder för att det skulle vara möjligt. Vi skulle se ut en sten på Bönsäcken, bära upp den för ett stup och transportera den på en säckakärra genom Hanös steniga ojämna natur. För att sedan ta den med oss iland och lämna in den. Det var ett helt företag och vi slet som djur. Att vi skulle se ut en sten från pappas allra käraste plats var givet. Sedan skulle vi träffas för att bestämma gravyr och därefter tog det cirka 6 veckor innan stenen skulle vara färdig. I fredags blev den klar och igår kom den äntligen på plats. Nu känns det fulländat på något vis. Pappa ligger begravd hos sina föräldrar och trots att vi besökt graven flitigt så har det inte riktigt känts som att det varit pappas plats. Det är stenen som fattats, men nu är den där och pappas gravplats är så fin. Det känns verkligen bra. Pappa skulle vara mycket nöjd.

Tomhet

Det sägs att när en person dör så dör alltid två till, att det alltid är tre som går bort. Jag har varit med om detta på boendet jag arbetat på, först har en person lämnat och kort därefter en till och sedan en till. Detta har hänt nu efter pappas död också. Först gick han bort, två månader senare dog en vän till familjen och nu igår har ytterligare en vän lämnat oss. Detta är fruktansvärt tråkigt, ledsamt och svårt. Att bearbeta sorgen efter pappas död tar på krafterna, det är en stor känslomässig berg- och dalbana. Än mer får mina känslor och mitt mående sättas på prov när familjens vän lämnade för ett tag sedan. Likaså när det var dags att gå på begravningen. Nu är jag där igen. Det är så mycket som har hänt på så kort tid. Ytterligare en person har lämnat och fattas oss. Det blir ännu en svår begravning att bearbeta och självklart inte utan tankar på de jobbiga känslor som fanns under pappas begravning. Jag undrar verkligen hur mycket man orkar...

När sådant här händer är det inte utan att man funderar på vad som verkligen är viktigt här i livet. Familjens vän skulle komma hem till mig och Andreas och titta på vår lägenhet med mera. Vi gick och väntade på det rätta tillfället? Varför? Nu är det försent, han hann aldrig komma hit. Man ska aldrig, aldrig vänta!

Tack för alla fina, varma, roliga och härliga minnen. 

Arvid, vila i frid!

Du kommer vara saknad på Hanö. 

Att prata om demens

I tisdags blev jag intervjuad av Sveriges radio Blekinge angående vilket stöd jag och min syster fått när pappa fick sin diagnos och under resans gång. Det är första gången som jag officiellt pratat om pappas sjukdom. Annars har jag pratat med många andra runt omkring, familj, vänner mm. Tanken har funnits där länge, men det rätta tillfället har inte dykt upp. Nu kände jag att det var dags och såhär i efterhand känns det bra. Jag är glad att jag har gjort detta och kan nog framöver också tänka mig att ställa upp i olika sammanhang om tillfälle skulle erbjudas. Vi som är unga anhöriga till demenssjuka föräldrar måste dela med oss av våra erfarenheter för att kunskapen i samhället ska öka. För det är så det känns som att kunskapen kring denna sjukdom är liten och stödet därefter...både för såväl anhöriga som för drabbade. Bloggen är något jag haft som ett minnesstöd för mig själv, men det finns ingen anledning till att hålla den hemlig. Jag välkomnar alla nya läsare!

Här är Mitt klipp, lyssna gärna!

Alla helgons dag...

...har fått en ny innebörd för min familj. Den har varit viktig tidigare och varje år har vi tillsammans gått på kyrkogården och tänt ljus för våra nära och kära. I år kändes den ännu viktigare. Vi var många som tände ljus för pappa då, både på graven och hemma. Familjen var samlad, åt god mat och hade trevligt. Sedan deltog jag, mamma och Emma i en minnesgudstjänst för de som gått bort under året och de tände ett ljus för pappa även där. Mycket känslosamt, fullkomlig verklighet, men ändå så ofattbart. Jag är fortfarande osäker på om jag verkligen förstått att pappa är borta, om jag förnekar det eller om jag bara hanterar detta bra.