Nu är det längesen sist. Jag har lyst med min frånvaro här, varför? Jo jag har känt att behovet av att skriva av mig inte har funnits där, inte lusten och inte heller har jag vetat vad jag skulle skriva om. På något sätt så har jag liksom varit upptagen med livet, mitt eget liv. Om det sedan är positivt eller negativt är relativt beroende på hur man ser det.
Jag känner nu drygt 9 månader efter pappas död att livet tagit en ny tur. Jag umgås med personer som är viktiga för mig, gör saker som jag mår bra av, njuter och uppskattar allt jag gör, spenderar tid med min familj mamma, syster, sambo. Detta har jag visserligen gjort innan också, men det är ändå annorlunda. Samtidigt förstår jag eller tror jag att det här är nog en del i sorgeprocessen, en del i allt det där som man upplever under det första året utan personen som man förlorat. Tankarna på pappa finns där, sorgen likaså. Ibland gör den sig påmind i form av tårar och förtvivlan, men däremot är det mer sällan. Efter årsskiftet kan jag räkna besöken vid pappas grav på min ena hand och även få fingrar över. Besöken har blivit mindre, något som jag ofta kan känna dåligt samvete för samtidigt som jag tänker att det är positivt att jag börjat leva mer istället för att vara där. Trots att besöken vid graven inte är så täta så är jag ändå trygg med att veta var pappa finns och veta vart jag kan gå om jag känner att jag vill.
Den största anledningen till varför jag ikväll fick lust att åter gå in här och skriva är för att jag varit på bio och sett filmen Still Alice. En film som skildrar en kvinna, mitt i livet, med man och barn som drabbas av alzheimers sjukdom. I filmen får man följa med på Alice resa från det att hon börjar känna sig konstig till att hon får diagnosen och vad den sedan gör med henne och den hon är. Trots att pappa hade frontallobsdemens så finns det ändå många saker i denna film som man kunde känna igen sig i, både i hur pappa var och förändrades men även hur man själv som anhörig upplevde det. Jag som då stått bredvid som ung anhörig och sett de här förändringarna kunde redan vid tre minuter in i filmen se första tecknet på att något inte var som det skulle. Filmen väckte många tankar hos mig och mycket av det jag och min familj har upplevt, gått igenom och bearbetar spelades upp i mitt huvud som en parallell handling till filmen. Jag kan verkligen rekommendera denna film, för såväl de som studerar, arbetar med detta på något vis eller till anhöriga. Den skildrar sjukdomen på ett mycket bra sätt och jag är så glad för att det görs sådana här filmer. Det är otroligt viktigt, speciellt för att öka förståelsen och kunskapen hos människor. En sådan viktig del som man ofta som anhörig känner är en bristvara.
