6 december

De flesta av min inlägg här på bloggen har handlat om hur jag känt eller mått efter pappas bortgång. Jag har känt att detta forumet har varit det bästa för att lätta mina tankar. Även om jag till största del gör detta för min egen skull så är jag ändå glad för alla er som kikar in här. Kanske finns det de där ute som är eller varit i samma situation som jag, med en demenssjuk förälder? Eller en förälder som gått bort? Kanske kan ni känna igen er i mina tankar. 

Tidigare när andra människor gått bort så har jag hört att det första året är jobbigast när man ska uppleva högtider, traditioner och födelsedagar utan personen som lämnat livet. Jag har inte reflekterat så mycket kring detta och inte sen pappa försvann heller. Jag har tyckt att allt har gått ovanligt bra. Men i lördags på pappas födelsedag så mådde jag dåligt, jag grät och bröt ihop av saknad och sorg. Jag hade en ständig klump i magen under dagen. Det var liksom något som inte stämde..känslan av att inte kunna fira pappa var hemsk. Det var första gången någonsin som vi inte firat honom och inte får vi fler tillfällen heller. Det var en jobbig dag...

Vi gjorde i alla fall fint på graven och umgicks med folk som står oss nära, pappas bästa vänner. 

Det gjorde ändå att dagen kändes lite lättare. 

Jag kan tänka tillbaka på förra årets då vi firade pappa. Vi hämtade hem han från växelvården och firade tillsammans med de närmaste hans 65 årsdag. Vi tog med han ut till hans älskade ö och firade lucia. Han var så glad och så lycklig. 

En dröm

Härom natten så träffade jag pappa. Vi var ute i vårt hus på Hanö, det var sommar, sol och varmt. Måsarna skrek, humlorna surrade och en och annan fjäril for förbi. Det var jag, min syster och pappa. Vi sprang upp och ner mellan vår lilla båt och bodarna med garn, vi skulle ut på sjön och fiska. Vi skrattade, var glada och lyckliga. Pappa tog mig och min syster i famnen och vi kramades. Han sa: Jag älskar er. Kramen kändes som en evighet. Det kan tyckas löjligt, men faktum är att det var så verkligt på något vis. Pappa luktade pappa, kramen var sådär varm och kärleksfull som pappas kramar brukade vara. Det kändes på riktigt. I samma stund vaknar jag och den där verklighetskänslan så stark så det tar en stund innan jag inser att allt det här bara var en dröm. Trots drömmen så var lyckan och glädjen stor. Det kändes verkligen som jag hade träffat på riktigt! 

Gravplatsen

Äntligen är pappas gravsten på plats. Det har tagit sin lilla tid. Först skulle det finnas ett tillfälle för hela familjen att åka ut till Hanö tillsammans och fint väder för att det skulle vara möjligt. Vi skulle se ut en sten på Bönsäcken, bära upp den för ett stup och transportera den på en säckakärra genom Hanös steniga ojämna natur. För att sedan ta den med oss iland och lämna in den. Det var ett helt företag och vi slet som djur. Att vi skulle se ut en sten från pappas allra käraste plats var givet. Sedan skulle vi träffas för att bestämma gravyr och därefter tog det cirka 6 veckor innan stenen skulle vara färdig. I fredags blev den klar och igår kom den äntligen på plats. Nu känns det fulländat på något vis. Pappa ligger begravd hos sina föräldrar och trots att vi besökt graven flitigt så har det inte riktigt känts som att det varit pappas plats. Det är stenen som fattats, men nu är den där och pappas gravplats är så fin. Det känns verkligen bra. Pappa skulle vara mycket nöjd.

Tomhet

Det sägs att när en person dör så dör alltid två till, att det alltid är tre som går bort. Jag har varit med om detta på boendet jag arbetat på, först har en person lämnat och kort därefter en till och sedan en till. Detta har hänt nu efter pappas död också. Först gick han bort, två månader senare dog en vän till familjen och nu igår har ytterligare en vän lämnat oss. Detta är fruktansvärt tråkigt, ledsamt och svårt. Att bearbeta sorgen efter pappas död tar på krafterna, det är en stor känslomässig berg- och dalbana. Än mer får mina känslor och mitt mående sättas på prov när familjens vän lämnade för ett tag sedan. Likaså när det var dags att gå på begravningen. Nu är jag där igen. Det är så mycket som har hänt på så kort tid. Ytterligare en person har lämnat och fattas oss. Det blir ännu en svår begravning att bearbeta och självklart inte utan tankar på de jobbiga känslor som fanns under pappas begravning. Jag undrar verkligen hur mycket man orkar...

När sådant här händer är det inte utan att man funderar på vad som verkligen är viktigt här i livet. Familjens vän skulle komma hem till mig och Andreas och titta på vår lägenhet med mera. Vi gick och väntade på det rätta tillfället? Varför? Nu är det försent, han hann aldrig komma hit. Man ska aldrig, aldrig vänta!

Tack för alla fina, varma, roliga och härliga minnen. 

Arvid, vila i frid!

Du kommer vara saknad på Hanö. 

Att prata om demens

I tisdags blev jag intervjuad av Sveriges radio Blekinge angående vilket stöd jag och min syster fått när pappa fick sin diagnos och under resans gång. Det är första gången som jag officiellt pratat om pappas sjukdom. Annars har jag pratat med många andra runt omkring, familj, vänner mm. Tanken har funnits där länge, men det rätta tillfället har inte dykt upp. Nu kände jag att det var dags och såhär i efterhand känns det bra. Jag är glad att jag har gjort detta och kan nog framöver också tänka mig att ställa upp i olika sammanhang om tillfälle skulle erbjudas. Vi som är unga anhöriga till demenssjuka föräldrar måste dela med oss av våra erfarenheter för att kunskapen i samhället ska öka. För det är så det känns som att kunskapen kring denna sjukdom är liten och stödet därefter...både för såväl anhöriga som för drabbade. Bloggen är något jag haft som ett minnesstöd för mig själv, men det finns ingen anledning till att hålla den hemlig. Jag välkomnar alla nya läsare!

Här är Mitt klipp, lyssna gärna!

Alla helgons dag...

...har fått en ny innebörd för min familj. Den har varit viktig tidigare och varje år har vi tillsammans gått på kyrkogården och tänt ljus för våra nära och kära. I år kändes den ännu viktigare. Vi var många som tände ljus för pappa då, både på graven och hemma. Familjen var samlad, åt god mat och hade trevligt. Sedan deltog jag, mamma och Emma i en minnesgudstjänst för de som gått bort under året och de tände ett ljus för pappa även där. Mycket känslosamt, fullkomlig verklighet, men ändå så ofattbart. Jag är fortfarande osäker på om jag verkligen förstått att pappa är borta, om jag förnekar det eller om jag bara hanterar detta bra.

Tre månader

Idag är det den 20 oktober och det har gått tre månader sedan pappa försvann. Det är svårt att förstå, saknaden är enorm. Det känns som den bara blir större ju mer tiden går. Ju mer tiden går desto längre tid är det sedan jag träffade han sista gången. Ju mer rädd blir jag också för att minnena med honom ska blekna. Med pappas sjukdom så har vi levt som i en bubbla eller med ett stort mörkt täcke över oss. Ibland har vi försökt lyfta bort det där täcket med att försöka finna glädje, skratt och gemenskap mitt i allt. Det har gjort det lite lättare att bära täcket lite till. Nu är allt så annorlunda. Samtidigt som jag tycker det är skönt att slippa det där täcket. Slippa se pappa bli sämre, se han försvinna bort, förmåga efter förmåga ätas upp. Samtidigt som jag känner så, kan jag ändå känna att jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka pappa, för att få lite mer tid tillsammans.

Såhär tre månader efter dödsdagen så pågår arbetet fortfarande också med praktiska saker som ska lösas. Bouppteckningen är nästan klar och gravstenen är beställd men under uppbyggnad. Jag besöker graven en gång i veckan och tänder ett ljus. Oftast på helgen. Det känns bra, men märkligt att veta att pappa ligger där några meter ner under mig..

Konstiga saker har också hänt sedan den 20 juli som är svåra att finna en logisk förklaring till.
Jag har hört andetag i öronen och luckan till kryddskåpet har flugit upp. I en steghylla står stereon och på den ligger den senaste skivan där pappa medverkar. Jag brukar spela den rätt ofta och många gånger har det hänt att fodralet flugit ut två meter på golvet. Jag får titt som tätt gå förbi och lägga tillbaka skivan. Detta händer trots att dörrarna till rummet är stängda och inga katter är i närheten. Det märkligaste som hänt är när jag en eftermiddag städade och hade skivan på. Jag har spelat den så många gånger nu att jag kan ordningen utantill. Åtta låtar var spelade när jag tog ett djupt andetag och tänkte okej nu är det pappa som ska sjunga. Då börjar helt plötsligt låten efter spelas istället. Jag reagerade direkt och tyckte det var konstigt, det stämde liksom inte. Kollar på skivfodralet och ser att mycket riktigt så har spelaren hoppat över pappas låt. Varför just hans låt av alla? Det finns inga inställningar eller något på denna enkla stereo som gör det möjligt att automatiskt hoppa över låtar.. då blev jag nervös och ringde mamma. Hur förklarar man sådant här?

Musiken från pappas begravning

Samarkand

Fragancia

Ljus och värme

Daniels joik

Livet går vidare...

En kväll denna veckan satt jag inne på en anhörigsida för oss unga som nyligen mist någon nära i demens. Det var en tjej där som gjort ett inlägg och berättade att hon kort efter sin mammas död började leva så som hon gjort tidigare. Hon sörjde i en vecka och försökte sedan återgå till vardagen vilket enligt henne själv gick bättre än väntat. Ibland sov hon dåligt och ibland hade hon värk, men förutom detta flöt allt i hennes liv på bra. Tillslut tilltog värken och hon bestämde sig för att uppsöka en massör, när hon blev masserad på de onda punkterna så släppte allt och hon bröt ihop. Hon insåg då att hon bara skjutit fram känslorna och att hon trots allt inte hanterat situationen med mammans död så bra som hon trott.

Jag har funderat så mycket på det hon berättade och inser i och med hennes inlägg att jag ångar på precis som att ingenting har hänt. Jobbet tar en stor del av min vardag och jag ägnar mycket tid åt det, samtidigt som jag läser en kurs på högskolan, renoverar huset på Hanö, tränar och försöker hinna med mina vänner. Min pappa gick bort för två månader sedan och jag lever mitt liv som att ingenting har hänt. Jag har ständig värk i ena sidan av ryggen, sover dåligt ibland och har ofta huvudvärk om eftermiddagarna, men inte hindrar det mig från att göra allt ändå. Tanken har slagit mig att en vacker dag så kommer kanske allt också över mig. Då känslorna tar över..det oroar mig. Kanske har jag inte hanterat pappas bortgång så bra som jag trott, eller så har jag det..Jag vet inte. Tiden får utvisa.

Ett av många vackra minnen

Ett alldeles speciellt tillfälle var när vi den 14 juni tog med pappa ut till Hanö. Inte visste vi då att det var sista gången som han besökte sitt kära barndomshem. Tror ingen kan undgå lyckan i hans ögon. Det lyser och han strålar av glädje. 

Idag är det förresten två månader sedan jag sa "hejdå, vi ses en annan dag" till dig på Falkalyckan. 7 dagar senare sågs vi igen, jag var där fast du var borta. 

Det grämer mig ibland att jag ägnade den där sista veckan åt att packa, flytta och jobba istället för att hälsa på dig. Jag hade så mycket att göra. När jag väl skulle hälsa på tog jag beslutet att det kunde vänta en dag till och åkte till Östersjöfestivalen istället. När jag sedan skulle komma så var det försent. Tankarna på detta kommer och går. Men jag kunde ju inte veta, ingen kunde det. Det jag vet nu är att nästa sommar ska jag ha det bra och den ska jag ägna åt våra gemensamma intressen. Familj, vänner och Hanö!

Saknaden är stor, men våra minnen gör att du ändå kommer att vara kvar hos oss.

Fulefest 22/8

Emma fyllde 18 år och ställde till med fest för familj, släkt och vänner! Udda, men fantastiskt!

När allt annat känns svårt

Det tar tid...

...det får ta tid! Så resonerar jag kring pappas bortgång. Jag måste få vara ledsen ibland, jag måste få gråta när jag känner för det. Det måste få lov att vara okej. Okej för mig, min mamma och min syster. Det svåra i detta är att omgivningen inte riktigt förstår det. De närmaste vet och de förstår, men inte andra. Många verkar tro att bara för det är över nu och begravningen är det så ska allt liksom bli som vanligt. Man förväntas att klara av vardagen, jobbet och livet så som man tidigare gjort, men så är det inte. Pappa är borta, imorgon är det exakt en månad sedan och saknaden är stor! Det gör fortfarande ont i hjärtat.
Det tar tid att bearbeta, och det måste få ta sin tid. Tiden läker inte alla sår, man ska bara lära sig leva med dom.

Snart...

..har det gått en månad sedan jag träffade pappa sista gången och inte hade jag den blekaste aning om att den eftermiddagen var vår sista tillsammans. Begravningen ägde rum i onsdags 6 augusti. Utan att överdriva så var det den jobbigaste dagen i mitt liv. Så fort ceremonin med amazing grace inleddes så rann tårarna, de rann och rann därefter. Allt som sades och allt som spelades, exakt allt var så mycket pappa. Begravningen blev så fin, och väldigt personlig. Jag hoppas pappa fanns med oss någonstans och såg det. Såg allt folk som fanns i kyrkan för att ta farväl.

Det är nu efteråt när detta är över som jag känner att det är som allra jobbigast. Jag sover dåligt om nätterna, vaknar med huvudvärk. Hjärnan går på högvarv hela tiden och tusen tankar rör sig runt där inne. Nu har jag och min familj en jobbig resa bakom oss, men också en svår resa framför oss. Det är så mycket som ska skrivas, fyllas i och skickas in överallt efter pappas bortgång. Sådant som man känner att man inte alls orkar med i detta svåra.

Jag skulle vilja fly bort från vardagen en vecka, bara koppla bort allt. Tyvärr är inte verkligheten sådan.. imorgon jobbar jag sista passet på sommarjobbet och på måndag startar skolan. Ny arbetsplats mm. Var ska jag finna kraften? Jag vet inte...Det är bara förmycket nu. Mitt i allt så har vi fortfarande inte landat i lägenheten efter flytten. Det är inte lätt att ta en dag i taget...

Älskade ö!

Från onsdag kväll till fredag förmiddag har vi varit på Hanö. En liten men så välbehövlig visit. Att få komma ut dit är verkligen som att komma hem. Det finns ingen annan plats som jag känner mig så hemma på som ute på Hanö. Jag har så gott som växt upp där och jag har så många otroligt fina minnen därifrån, och jag är så tacksam över att ha huset på ön. Allt tack vare att pappa är född där ute. 

Det är så många människor som har kommit fram till oss, och hem till oss där ute. Alla har de kramat oss, pratat med oss och visat att de har tänkt på oss och att de finns där. Alla har varit så otroligt omtänksamma. Återigen blir man påmind om vilken härlig människa till pappa jag har haft och hur älskade och omtyckt han har varit. Jag känner stolthet över min pappa och det han har åstadkommit. 

En vecka sedan...

...och några dagar har gått. Saknaden efter pappa är stor. Jag träffade han sista gången den 11 juli. Det känns som en evighet och jag skulle så gärna vilja ge honom en kram. Bara en enkel kram...det sista jag sa till pappa innan jag gick den gången var "hejdå, vi ses en annan dag". Det där med en annan dag blev aldrig av. Tanken finns i huvudet, men det är precis så som jag sagt hela tiden kring hans sjukdom, det hjälper inte att gräma sig i det för det finns ändå ingenting vi kan göra åt saken.

Veckan som gått har varit som en ren berg- och dalbana, det har varit massvis med känslor. Sorgsna och positiva.

I måndags träffade vi begravningsentreprenören, ett möte som kändes otroligt jobbigt men som gick bra.
I tisdags tömde vi pappas lägenhet. Att komma in till hans rum, se hans saker och hans tomma säng kändes lite otäckt. Vi började röja direkt och så fort det blev oordning där inne så kändes det genast bättre. Därefter har det ringts samtal hit och dit. Mycket praktiska saker som ska fixas, som inte gör sig självt. Bara det innan allt verkligen är uppklarat är en process på flera månader.
I onsdags fyllde jag 23 år, en dag som jag inte valde att fira för det kändes inte bra. Istället åkte vi i familjen till Hälleviksbadet och bara tog det lugnt. Vi har även ordnat med gravplats.
Vi har målat och och flyttat in i vår nya lägenhet torsdag till lördag.

I lördags hölls det en tyst minut för pappa i Krokås där Visans vänner hade musikfestival. Återigen blev man påmind om hans bortgång och tårarna kom. Men det var mycket fint. Sedan pappa lämnade oss så har det flaggats på halv stång ute på Hanö, tyst minut och minnesstund har hållts i veckan även där. Det har även spelats en hyllningslåt till pappa.

 Det har varit tacksägelse i kyrkan, ytterligare en smärtsam punkt att bearbeta. Höra sin egen pappas namn läsas upp i kyrkan, tillsammans med andra som blev 90 år kändes också hemskt. Han fick lämna alldeles förtidigt. Idag har det också stått en liten artikel om pappa, mycket fint skrivet.

Vi har beställt blommor till begravningen, pratat med hans vänner som ska spela i kyrkan, bestämt vilka låtar vi vill ha.

Vi har varit på grillfest och allsång. Det har hänt väldigt mycket, både bra och jobbiga stunder. Imorgon ska vi möta prästen och därefter åker vi ut till huset på Hanö.

Tid för eftertanke...

Såhär dagen efter den där hemska dagen. Jag bröt ihop igår natt, jag grät utan dess like. Jag fick knappt luft. Somnade sedan som en stock och sov hela natten. Imorse åkte vi hem till mamma och syster för att höra kyrkklockorna ringa för pappa kl.10.00. En hel kvart ringde dom. Därefter satte vi oss tillsammans för att titta på dödsannons, kista, musik mm. Allt för att på bästa sätt vara väl förberedda till mötet med begravningsbyrån. När vi kände oss färdiga så tog jag och Emma våra respektive och åkte till stranden. Vi solade och badade och tog det bara lugnt. Mötet med byrån kändes bra, och vi avslutade med en varsin glass på Mcdonalds innan hemfärd. Ikväll har jag och Andreas också kört ett flyttlass till vår lägenhet. Många har också ringt till mamma idag för att höra hur det är med oss. Många har visat sin omtanke genom sociala medier. Vi är innerligt tacksamma för alla fina ord och hälsningar. Jag har inte gråtit idag. Imorgon ska vi flytta ett lass till vår lägenhet och därefter ska vi åka till Falkalyckan för att tömma pappas lägenhet och städa. Hur det kommer att kännas har jag inte en susning om...Vi tar en dag i sänder.

Ikväll fick jag även veta att de har flaggat på Hanö hamn för pappa, en sådan sak värmer verkligen <3
Jag hoppas pappa har sett det <3

Vila i frid

Älskade pappa, så har din dag och ditt liv kommit till det där slutet. Slutet som vi sedan den 14 juli 2011 har vetat skulle komma i samband med att du fick din diagnos, pannlobsdemens. Allt som vi tidigare har tyckt varit konstigt fick vi ett namn på. Vi visste att du skulle försvinna från oss, först den du var och sedan den du blev. Vi visste bara inte när. Det var jobbigt i början, att lära sig förstå din sjukdom och lära känna ditt nya jag. Det var svårt att acceptera, men tiden har sin gång. Vi accepterade situationen, vi lärde oss leva med dig och din sjukdom. Många stunder var jobbiga, vissa ett rent helvete, andra lättsamma och de flesta var faktiskt bra. Vi har skrattat med dig, och varit mycket tillsammans. Vi har umgåtts med människor som stått oss nära, vi har gjort sådant som du älskat. Kört rundor på Lister, tittat på Hanö, gått hemma på tomten, kramats, sjungt och spelat. Tiden har gått och vi har alltid gjort allt som vi kunnat och mäktat med för att du skulle få det så bra som möjligt och för att du in i det sista så långt det var möjligt skulle få bo hemma tillsammans med din familj och katter i ditt hem. Pappa, jag måste säga att i allt detta svåra så har du gjort det lätt för oss. Du har alltid varit snäll och vänlig, mött oss med ett leende och en varm kram. Det har alltid känts bra att vara med dig och hälsa på dig. Slutet kom och du somnade in lugnt och stilla, precis så som vi önskat. Jag vet att du har det bra och att du finns med oss, i våra minnen och våra hjärtan. Du lever vidare med oss. Så kom slutet, det var precis som det skulle så vara. Av en slump var hela familjen samlad, och din bror med fru var hemma hos er för att hälsa på. Alla nära besökte dig inom loppet av ett par veckor. Idag den 20 juli lämnade du oss, på din egen pappas födelsedag. Livet är bra märkligt. Jag vet att du är med oss. Jag hörde dina andetag innan idag. Nu kommer vi att ta en dag i taget och jag är innerligt tacksam för att du fick sluta som du gjorde. Du hann till och med besöka din älskade ö Hanö. Vi har gjort vad vi har kunnat för dig, precis så som du har gjort tidigare för oss. Pappa, du hade varit stolt över mig. Jag ringde alla telefonsamtal till dina närmaste vänner och berättade om din bortgång. Jag kontaktade begravningsbyrån. Var kom styrkan ifrån? Jag inser nu att jag inte bara är lik dig till utseendet utan även i sättet, i svåra stunder har det alltid varit du som ordnat och hållt modet uppe. Idag var det jag.

Pappa, jag älskar dig! Du ska veta att du var en mycket omtyckt och varm människa. Du är saknad av många.

Hur det än är...

...så blir det aldrig bättre. Veckan innan vi åkte till Turkiet, dagen innan skolavslutningen på kvällen så ringer Emma och säger "Bli inte rädd nu, men pappa är på väg i ambulans till akuten, han har satt en prinskorv i halsen". Hjärtat stannar på mig. Jaha tänker jag nu händer det, nu kommer pappa att dö. Tusen tankar rör sig i huvudet, måste ringa jobbet, kan inte säga hejdå till klassen, måste ringa Andreas, har ingen bil, måste till sjukhuset, vi måste avboka resan osv. Allt var ett virrvarr. Trots att pappa är mycket tunn och svag så klarade han upp situationen. Nervositeten höll i sig under kommande veckan, men det såg ut som att vi kunde åka. På väg till flygplatsen hade jag ont i både mage och hjärta. Där i bilen satt vi, hela familjen. Pappas allra närmaste anhöriga på väg bort från honom. Tänk om något skulle hända..Efter en stund på flyget så släppte allt, dagarna gick i Turkiet. Plötsligt ringde telefonen från boendet, vi vågade knappt svara. Då berättar de att pappa är stel och att de vill prova parkinsonmedicin på honom. Vi andades ut och hade en bra vecka. Väl hemma när det har blivit dags att hälsa på pappa så får vi veta att han under veckan vi varit borta varit inne på akuten igen. Pappa är sämre, han har slem i bröstet som han aldrig orkar hosta upp, han är stel, han är mager, han är sjuk och nu syns det väldigt tydligt. Att se pappa försvinna är en känsla som är otroligt svår att beskriva. Det är mycket ledsamt, rentav fruktansvärt. Det gör ont, och mest ont gör det i hjärtat. Att stå vid sidan om, hjälplös och bara se på är hemskt...men hur det än är så blir det aldrig bättre..
Det är såhär det är och hur svårt och jobbigt det än är så måste vi acceptera det.

Turkiet 25 juni - 2 juli