När allt annat känns svårt

Det tar tid...

...det får ta tid! Så resonerar jag kring pappas bortgång. Jag måste få vara ledsen ibland, jag måste få gråta när jag känner för det. Det måste få lov att vara okej. Okej för mig, min mamma och min syster. Det svåra i detta är att omgivningen inte riktigt förstår det. De närmaste vet och de förstår, men inte andra. Många verkar tro att bara för det är över nu och begravningen är det så ska allt liksom bli som vanligt. Man förväntas att klara av vardagen, jobbet och livet så som man tidigare gjort, men så är det inte. Pappa är borta, imorgon är det exakt en månad sedan och saknaden är stor! Det gör fortfarande ont i hjärtat.
Det tar tid att bearbeta, och det måste få ta sin tid. Tiden läker inte alla sår, man ska bara lära sig leva med dom.

Snart...

..har det gått en månad sedan jag träffade pappa sista gången och inte hade jag den blekaste aning om att den eftermiddagen var vår sista tillsammans. Begravningen ägde rum i onsdags 6 augusti. Utan att överdriva så var det den jobbigaste dagen i mitt liv. Så fort ceremonin med amazing grace inleddes så rann tårarna, de rann och rann därefter. Allt som sades och allt som spelades, exakt allt var så mycket pappa. Begravningen blev så fin, och väldigt personlig. Jag hoppas pappa fanns med oss någonstans och såg det. Såg allt folk som fanns i kyrkan för att ta farväl.

Det är nu efteråt när detta är över som jag känner att det är som allra jobbigast. Jag sover dåligt om nätterna, vaknar med huvudvärk. Hjärnan går på högvarv hela tiden och tusen tankar rör sig runt där inne. Nu har jag och min familj en jobbig resa bakom oss, men också en svår resa framför oss. Det är så mycket som ska skrivas, fyllas i och skickas in överallt efter pappas bortgång. Sådant som man känner att man inte alls orkar med i detta svåra.

Jag skulle vilja fly bort från vardagen en vecka, bara koppla bort allt. Tyvärr är inte verkligheten sådan.. imorgon jobbar jag sista passet på sommarjobbet och på måndag startar skolan. Ny arbetsplats mm. Var ska jag finna kraften? Jag vet inte...Det är bara förmycket nu. Mitt i allt så har vi fortfarande inte landat i lägenheten efter flytten. Det är inte lätt att ta en dag i taget...

Älskade ö!

Från onsdag kväll till fredag förmiddag har vi varit på Hanö. En liten men så välbehövlig visit. Att få komma ut dit är verkligen som att komma hem. Det finns ingen annan plats som jag känner mig så hemma på som ute på Hanö. Jag har så gott som växt upp där och jag har så många otroligt fina minnen därifrån, och jag är så tacksam över att ha huset på ön. Allt tack vare att pappa är född där ute. 

Det är så många människor som har kommit fram till oss, och hem till oss där ute. Alla har de kramat oss, pratat med oss och visat att de har tänkt på oss och att de finns där. Alla har varit så otroligt omtänksamma. Återigen blir man påmind om vilken härlig människa till pappa jag har haft och hur älskade och omtyckt han har varit. Jag känner stolthet över min pappa och det han har åstadkommit.