Kära pappa...

Du sa ofta att man inte skulle ta något för givet, nu vet jag varför. Nu vet jag varför jag ska uppskatta livet och alla som finns runt omkring mig. Din sjukdom har lärt mig många saker och jag ser allt utifrån ett helt nytt perspektiv. Jag själv har även förändrats, jag tänker fortfarande ofta på andra före mig själv, men ibland kan jag tänka på mig själv utan att få dåligt samvete. Jag värdesätter livet högt och är mån om att allt jag gör och tar mig an ska jag göra för att det finns en mening med det. Sådant som det inte finns någon mening med eller som inte ger mig något behöver jag inte göra. Jag har med andra ord blivit en mycket starkare person, en person som vågar säga ifrån och vågar ta plats. Tänk pappa att din en gång så lilla och blyga dotter nu står som färdigutbildad lärare och tar plats och syns inför människor varje dag, fast liten är jag fortfarande! Varje dag stöter jag på konflikter och svåra situationer som jag är tvungen att agera i ofta gör jag det utifrån sunt förnuft. Ofta blir det bra, ibland mindre bra. Du som alltid jobbat med människor och med människors problem, du sitter på en enorm erfarenhet. En erfarenhet jag så önskade att du kunde dela med dig av, jag önskar jag kunde ringa till dig eller sitta  och prata om sådant som händer i mitt yrkesliv. Rådfråga dig och få din stöttning! Detta är en av många nackdelar som din sjukdom har fört med sig och satt stopp för, en av de saker som gör situationen så otroligt svår. Du finns fortfarande hos oss, men inte på samma sätt. Jag försöker minnas dig så som du var innan och med hjälp av bilder och filmklipp går det bra, ändå är jag så rädd för att jag ska glömma det. 

Någon enstaka gång har jag tyckt synd om mig själv, tyckt synd om mamma och lillasyster att just vår familjemedlem skulle bli sjuk och drabbas. Jag insåg ganska så snabbt att det hjälper inte att tycka synd om sig själv, det blir nästan bara värre..Men jag tycker synd om dig. Jag tycker synd om dig för att du inte fick möjligheten att göra allt det du ville och drömde om efter att du slutat jobbet. Du skulle vara på Hanö, ta hand om huset, fiska, spela och sjunga! Allt det du jobbat och slitit för, för att tjäna tid. Tid som skulle göra att det du drömde om blev verklighet har med din sjukdom runnit ut i sanden. Istället är det vi som går på Hanö och sköter om huset. Sätter båten i sjön och försöker minnas hur du lärt oss att fiska och sätta garn. Vi försöker spela gitarr och sjunga och allt detta gör vi för dig. Vi älskar dig och vi vill att det du brunnit för ska leva kvar även när du inte gör det. Vi har ärvt en del av dig och det är kärleken och glädjen till allt det som du varit intresserad av, med oss kommer du alltid att leva vidare! Så länge som du finns hos oss så tar vi vara på varje stund vi har tillsammans. De stunderna är minnen, minnen som är mer än guld värda!

Hälsa på pappa

Imorgon är det en vecka sedan vi var och hälsade på pappa tillsammans med Joakim som inte träffat pappa på ett år. Joakim är min och Emmas barndomsvän och en medlem i vår storfamilj. Vår storfamilj består av tre stycken familjer som i alla år har hittat på roliga saker tillsammans. Tyvärr gick Joakims pappa Lasse bort för några år sedan, pappas bästa vän och före detta kollega. När pappa träffade Lasse en av de sista gångerna var en midsommar ute på Hanö och Lasse sa till mamma att han tyckte att pappa var konstig och stressad på något sätt. Vi kunde bara instämma, men trodde det var på grund av jobbet. När hösten kom insjuknade Lasse hastigt och pappa åkte till honom på sjukhuset där han låg i respirator. Pappa höll hans hand och pratade om gamla minnen. Pappa var övertygad om att Lasse hörde honom. Senare under natten somnade Lasse in och pappa tog det här mycket hårt. Därefter blev pappa aldrig sig riktigt lik igen och ett par år därefter fick pappa diagnosen frontallobsdemens. Förmodligen var det, det som spökade redan den där midsommaren..

 Jag var oerhört nervös över detta besöket, nervös över hur Joakim skulle reagera när han mötte pappa, nervös över hur pappa skulle reagera när alla vi kom, nervös över att jag själv inte sett honom på två veckor. Nu i efterhand så inser jag att det inte var något att vara nervös över. Så fort pappa fick syn på oss så sken han upp som en sol. Vi var där i två timmar, pratade, fikade och var ute. Pappa satt med, log, skrattade och tittade på oss men speciellt Joakim. En av de gånger han tittade på honom så frågade mamma om han kände igen honom och visste vem han var. Pappa tittar, ler med hela ansiktet och säger ja! Och jag är säker på att han gjorde det och att det inte bara var ett tomt ja. Det syns liksom på pappa när han hänger med, det syns på hans ögon och hans uttryck.

Nu i helgen ska vi träffa pappa igen och jag längtar verkligen efter honom!

Äntligen...

...har Mjällby rott iland säsongens första seger! En seger som är så otroligt viktig, när andra målet dundrade in i 90:e minuten så var det nästan så att man fällde en tår. Sådan lycka i denna stund, många tårögda ögon och glada rop. Nu känns allt lite lättare!

Återvända hem

Vi är väldigt glada och lyckliga över att det nu är klart att vi ska flytta tillbaka till vår hemkommun och kära Blekinge. 1 Maj skrev vi på kontrakt och i slutet av juli flyttar vi och det ska bli så otroligt skönt. Varken jag eller Andreas har trivts något vidare här i Bromölla, det har varit billigt och praktiskt att ta sig härifrån under de åren vi pluggat. Nu när vi är färdigutbildade ser vi liksom ingen anledning att stanna kvar här längre.

Drömhuset har inte dykt upp och i väntan på det så blir det en ny lägenhet. Dessutom har jag ju redan ett hus också att ta hand om! Med två hus och det dubbla arbetet med trädgård som det skulle medföra så finns ju risken över att man inte uppskattar det ena lika mycket och att det blir en börda istället. Man måste ju ha tid över för att leva också!

Nu räknar vi bara ner tills det är dags!