Resan vi gjort tillsammans med pappa har varit grym, den har utsatt oss för prövningar utan dess like! Har det inte varit försämringar hos pappa så har det varit strider med kommunen och lite annat där emellan. Ibland minns jag tydligt hur det varit under sjukdomen liksom tiden innan han blev sjuk och ibland är det som bortblåst. När pappa var sjuk så var jag rädd att glömma min friska pappa och allt fint vi haft tillsammans. Nu vet jag att det där glömmer man inte, det fanns bara inte lika tydligt innan för det var många andra tankar som cirkulerade i huvudet då. Ibland är jag rädd för att glömma allt man varit med om, men samtidigt tror jag eller vet att det är en stor del av mig och den jag är nu. Innan ville jag glömma allt som hade med demens att göra, men inte nu. Trots att det varit jobbigt, fruktansvärt jobbigt så kan jag också hitta positiva bitar som fått mig att tänka och se på livet annorlunda. Mer positivt än tidigare! Finns det något jag lärt mig så är det att ta vara på alla nära och kära och varenda stund man har tillsammans.
Nu minns jag pappa som frisk, alla goda sidor och positiva stunder. Jag minns han också som sjuk, alla svåra och ibland obehagliga stunder, men även konstiga sidor som han visade. Jag är glad att jag minns båda. Pappa har under sjukdomstiden aldrig visat sig vara aggressiv eller hotfull, utan istället förstärktes hans positiva sidor. Han blev mycket social och gav gärna bort en kram eller två. Och hellre en kram för mycket, istället för att behöva vara rädd. Pappa för mig har oavsett sjukdom alltid varit en god, omtänksam och social person. En person som många anförtrott sig åt, ville prata med och lyssna på. Pappa kommer hos mig för alltid att vara en härlig människa med en varm personlighet.
Nu fortsätter vi livet utan pappa och det ska vi försöka göra så bra vi kan! För det är vad pappa hade önskat att vi gjorde.
Nyår firade vi som sig bör! Storfamiljen tillsammans så som vi alltid gjort, med ett par av pappas bästa vänner. |