Rädsla

Jag tror att en av de största rädslor man har som anhörig till en dement är nog att denne inte ska minnas vem man är. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att komma hem till min familj och min pappa inte skulle känna igen mig, inte veta vem jag är. Det skulle vara fruktansvärt, men ändå inte helt otänkbart. Någon dag kanske vi är där. Det vet man inte. Igår kväll träffade jag pappa som hastigast i bilen när han åkte med mamma. Då hade jag inte träffat honom på en vecka. Jag sa genom baksätet:
-Hej pappa!
Pappa tittar på mig och säger:
-Hej Em...Ma...Hej med dig!
Pappa vänder sedan bort blicken. Jag går då runt bilen för att säga hej till honom så att han ser mig. På vägen runt till förarsätet säger mamma till pappa:
- Såg du inte vem det var?
Pappa svarar:
- Jag vet inte vem det var...
Jag är framme vid bilen och tittar på honom igen och säger:
-Hej pappa!
Pappa tittar bara på mig, säger ingenting och fortsätter titta.
Mamma tittar på pappa och säger:
- Vet du inte vem det är?
Pappa tittar på mig igen och svarar:
- Jo det är Magda!

Tack och lov! Under denna minut hann en stor klump bildas inom mig. Klumpen var på väg att spricka när pappa bara tittade tomt på mig. Men i samma stund som han svarar Jo det är Magda, i den stunden flyger klumpen bara iväg. Puhhh, tänkte jag, Vi är inte där än!

Jag är så otroligt tacksam för att han fortfarande minns sina nära och kära. 

Konstiga känslor och tankar...

...har jag, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag verkligen känner eller vad det är som gör mig konstigt funderande och orolig. Har ju varit på Hanö över helgen med mamma och Andreas. Vi skulle lägga golvet i vardagsrummet, helt enkelt passa på medan pappa var på växelvården. Det gick bra och det blev fint, bara lite finlir kvar. Kunde aldrig någonsin tro att jag och mamma som aldrig varit i närheten av att lägga golv nu har gjort detta. Jag är stolt, vi är duktiga!

Men nu åter till den här konstiga känslan. Känslan av att vara med familjen när en av oss saknas och inte är med. Det är en känsla jag inte tycker om. Det känns bara konstigt att vara ute i pappas föräldrahem och renovera när han inte är med. Vi är vi och vi fattas någon. Att pappa har den här växelvården en vecka i månaden är både a och o. Bra för att mamma och min syster får egentid, och vi får tid för varandra. Dåligt för att vi är en familj som vill vara tillsammans så länge det bara går. Jag vill inte, trots att pappa är sjuk eller handikappad beroende på hur man ser det, att han ska sitta på ett boende bland folk som är 20-30 år äldre än honom själv. Att han ska sitta där helt inlåst i en vecka utan oss. Att han inte får vara hemma med mamma, min syster och alla katter, hemma i den miljö han känner och älskar. Den som får honom att må bäst. Detta gör ont, det svider och värker och skaver i mitt hjärta när jag tänker på det. Vi ska vara tillsammans, som en riktigt familj. Tillsammans med familjen, är vad jag tror är den bästa behandlingen för en ung pappa som är dement.

Gaahh

Frustrerad! Speciellt när jag löper på bandet och inte når kilometrarna inom tidsramen. Nej jag var seg i kroppen idag. Bättre lycka nästa gång! Är iaf glad över att jag är igång nu :)

Imorgon är det skolstart, hoppas på att kursen är något att ha. Jag vill känna att jag valt rätt, det är ju trots allt min specialisering. Fick ett kul samtal också idag från jobbet, de vill ha mig där i sommar med så nu slipper jag söka. Allt är redan klart och jag är riktigt glad för det. Jag trivs ju så!

Nåja, efter skola imorgon bär det av ut till Hanö. Där spenderas helgen och det är fasen ta mig det bästa. Vi ska ta oss an golvet, mysa och äta god mat! Det blir nog bra.

Huset och platsen som betyder allt! 

Trött i kroppen...

...som in i bomben. Har aldrig tränat ett dubbelpass förut, var riktigt nervös idag för jag trodde det skulle bli förmycket för mig. Men det gick ju jättebra. Först ett svettigt sumbapass och därefter ett gympapass i Mjällby. Nu i efterhand är jag sjukt nöjd! Hur jag sen mår i kroppen imorgon är en annan femma...hade ju varit kul att dra en runda på gymmet med. Finns orken så ska jag nog inte tveka.

Just nu...

...i Hosaby! Hemskt är vad det är.

Söndagkvällen i all ära

Känns bra att det är söndag kväll nu. Speciellt eftersom jag vet att jag är ledig en hel vecka nu innan nästa kurs börjar. Självklart finns det andra saker att göra under veckan, men allt som inte innebär skola gillas! Kanske, kanske om jag har lust börjar jag tjuvläsa inför kursstarten, kan ju vara bra att vara ute i god tid.

Igår kväll blev det spontanträff följt av bowling med Maksim och Skoog, jag förlorade som vanligt. Men hade ändå kul och det är ju det viktigaste. Blev mycket snack och prat om allt och inget långt in på natten. :)

Nej nu kallar soffan. Där parkerar jag mig, Andreas och katten resten av kvällen.

Efterlängtade helg

Äntligen är helgen här. Efter tre dagars slit framför datorn från 7.00 på morgonen till 00.00 på kvällen så skickade jag igår in tentamen 15.56. Det vill säga 4 minuter innan deadline och det kändes inte bra! Utan tvekan så har detta varit den svåraste examinationen jag någonsin varit med om under dessa åren på högskolan. Nåväl, den är inne och jag har gjort mitt absolut bästa. Jag hoppas bara på att jag klarar den nu, inget mer. Kvällen spenderade jag sedan inne i Sölvesborg med mina fina vänner. Mycket behövligt :)

Medan Andreas nu är ute och springer runt så har jag passat på att ta tag i städningen här. Snart ska vi in till stan och köpa pellets till mamma. Vilket i sin tur innebär att vi ska lasta och bära sisådär 1 ton säckar, bra träning!

Matematiktentamen

Ja, ni hör ju själva hur det låter? Det klingar inte skönt i öronen iaf. Fick den utskickad runt klockan 8 imorse och här sitter jag nu, x antal timmar och har enbart löst några tal...Jag är definitivt inget snille i matte och har aldrig varit. Har alltid fått kämpa mig igenom allt med mycket blod, svett och tårar. Det blir likadant nu. Dessutom har jag pressen på mig att jag måste sätta ett VG på denna tenta för att få det i kursen. Det är ju en chans jag inte vill gå miste om! Men jag ger inte upp, inte än! Jag kan ju om jag vill, eller?!

Skaka rumpa...

...det har jag gjort idag på sumban. Lika härligt varje gång! Måste säga att jag och Andreas har legat i nu efter nyår. Dags att skärpa livsstil och träning ytterligare, denna gång på initiativ av min andra halva. Go for it tänkte jag och nu är vi igång. I veckan som varit har träningen tagits upp på allvar efter helgerna och det känns bra. Bådas mål är att vara hälsosammare och få in träningen på rutin i vardagen. Att man sedan kanske tappar något kilo här och där är ju bara en bonus. Måste säga att jag är en aning avis på Andreas som efter tolv dagar gått ner 6 kg. Tänk om det hade varit lika lätt för en annan! Själv får jag vara nöjd med 1 kg så här långt ;) Nåväl, det viktiga är ju att träna och röra på sig. Det är något man ska göra om man kan tycker jag! Jag har aldrig gillat lathet... :)

Imorgon väntar afrodans, tagga!

NEJ

Ingenting är lätt just nu. Ingenting blir som vi vill eller önskar. Det finns inga lösningar säger kommunen, trots att de är skyldiga att hjälpa oss. Men nej, de kan inte. De har inget för vår situatuion att erbjuda. I Sölvesborg kan man lämna en familj i sticket. Man kan även lämna en dement man helt åt sitt öde. Allt för att de inte har något att erbjuda. Det finns inga lösningar att titta på. Så vad gör man? Vi måste klara situationen själv, åtminstone 1-2 månader. För det är så lång tid det tar att få ett besked. Det är inte rätt!

Som anhörig har du det svårt som det är med en famijemedlem som är sjuk. Inte nog med det så ska du under hela förloppet fylla i papper på papper, du ska ta hela tiden föra dialoger med olika handläggare och chefer. Du ska gå på möten. Du ska även sköta hela hushållet med allt vad det innebär. Du ska jobba, sköta ekonomi. Vara förälder till dina barn. Spendera tid med den sjuke och ta hand om denne. Samt ha tid över för dig själv. Det är inte lätt!

Som anhörig har du nog av som det är. Ändå ska du vara stark nog att stå upp för den sjuke, för dig och för din familj. Du ska vara stark och trycka på kommuner och handläggare bara för att hävda din och familjens rätt. Det är sorligt att man då inte kan få den stöd och hjälp man behöver för tillfället! Att man ska behöva ödlsa energi och tid på möten som inte leder någon vart. Där det enda svar du får är: Vi har inget mer arr erbjuda! Vi måste se över den här situationen. Vi måste börja jobba på lösningar för en sådan här situation.

Tack, tack för att ni stödjer oss! Tack för att  ni ska titta på lösningar! Att ni tittar på lösningar löser inga problem för oss nu. Nu när hjälpen behövs så finns den inte! Jag är så besviken.


"Välkommen till Sölvesborg. Här finns Ljungaviken. Vi vill att ni flyttar hit, vi vill att ni ökar vår befolknig. Men blir ni sjuka eller dementa så finns det ingen hjälp att få"

Clementinmousse

Ett riktigt bra recept!

4 port. 
4 clementiner
250 g kvarg vanilj
1 dl vispgrädde
25 g mörk choklad

1.Riv skalet av 2 clementiner
2. Blanda skalet med kvarg.
3. Vispa grädden och blanda med kvargen
4. Skala clementinerna och skär dem i bitar
5. Lägg dem i portionsskålar eller glas
6. Klicka över moussen
7. Låt stå i kyl i 1 timme
8. Toppa med flisad choklad

Hanö

Eldat i spisen, ätit gott, målat, tapetserat, promenerat. Så har vi spenderat helgen ute på Hanö. 

Vårt senaste projekt där ute är vardagsrummet. Det mesta har sett ut som det alltid gjort ute i huset. Ända sedan farmor och farfars tid. Jag tycker det är dags att fräscha upp!

Enda bilden som visar någorlunda hur det såg ut innan. 

Igår kväll hade även fondtapeten tagit plats

Än är det inte färdigställt. Nu återstår golvlister och att lägga det nya golvet!

Kvällspromenad

2013

Ett försenat inlägg!
Ett nytt år är här. Många hoppas och vill att detta året ska bli bättre än föregående. Jag tänker inte göra det. Jag vill inte vara negativ, men jag vet att jag och min familj kommer att få fatta många svåra beslut och ta oss igenom en rad utmaningar under året. Min pappa blir bara sämre och det är vår verklighet och vardag. Jag väljer istället på att hoppas på mer tid med min familj, alla vi tillsammans så länge det går. Det är det enda som är viktigt och betyder något just nu! Tillsammans är vi starka!
2012 kunde inte fått ett bättre slut för vår del och 2013 kunde heller inte börjat lika bra om det inte varit för de underbara människor som fanns med oss denna kväll. Stort tack! <3

Efter ett par år var äntligen storfamiljens alla ungar samlade utom en! Tänk vad roligt vi haft tillsammans genom åren och vilka minnen vi delar!