Tomt

Här har det varit dött ett tag nu, jag har inte haft lust att skriva. Det är så mycket som har hänt senaste månaden, veckorna och dagarna. Jag har varken vetat ut eller in om hur jag ska ta mig an allt. Pappa har hastigt försämrats och han är inte sig lik, han är mer frånvarande, kan inte gå i trappor och mycket tröttare. Därför har vi nu i familjen tagit beslut om att det är dags för honom att flytta in på boendet permanent. Jag har under hela sjukdomstiden vetat att denna dagen skulle komma någon gång och jag har hela tiden trott att jag skulle hantera det bra. Tvärtom. Jag har haft otroligt svårt för att acceptera tanken och aldrig någonsin har jag tyckt att livet varit så orättvist som nu. Jag brottas med tankar och känslor varje dag som jag inte vet var jag ska göra av, vilket resulterar i att jag gråter varje kväll. Jag är inte i form. Jag har varit stark under hela tiden, men nu är jag inte det. Det är så jävla svårt!

Det dröjer nog till nästa uppdatering! 

Jag längtar...

...och räknar ner! 111 dagar kvar nu. Det går sakta neråt, lite för sakta. Jag vill åka nu, jag vill känna värmen, bada i det varma havet, äta god mat och umgås med min familj! Vi behöver detta!

Jag är trött på demens...

...trött på att denna sjukdom ska förstöra och bryta ner min pappa. Jag saknar pappa, så som han var innan...glad och omtänksam. Jag vill se han uppträda, spela och sjunga. Jag vill ringa till honom, fråga vad han gör och sjunga med honom. Allt det jag saknar är förlorat. Pappa finns, men ändå inte.

I fredags var vi i familjen på årsmöte med Visans vänner, föreningen som pappa var med och startade upp och som han sedan var ordförande i över 25 år. Flertalet av de som han spelat ihop med var där och uppträdde och då slog det mig hur mycket jag saknar att se pappa uppträda. Han var mycket uppskattad för det han gjorde och duktig var han. Men när jag kom hem därifrån så hade jag bestämt mig, jag ska lära mig spela gitarr. Jag SKA!

Jag vill inte att hans visor och det han skapat ska försvinna med honom, då är det perfekt för mig och min redan musikaliska syster att ta till vara på det pappa gjorde.

Men jag är ändå så trött på sjukdomen, trött på att se vad den gör med pappa!