Bloggtorka

Känner att de är svårt att veta vad jag ska skriva. Mer än ett år har gått nu efter pappas bortgång. Senast idag grät jag över att jag saknade honom, likadant tidigare i veckan. Visserligen lär man sig leva med sorgen, men saknaden upplever jag som svårare ju mer tiden går. Efterhand som tiden går så blir avståndet från när jag träffade pappa senast större. Jag, liksom övriga familjen, försöker leva vårt liv så som vi vill. Vi väntar aldrig mer med saker utan försöker ta tag i det direkt. Då vi lärt oss att man aldrig vet när det är försent. Jag är med i styrelsen i Visans vänner, föreningen som pappa grundade i Sölvesborg. Jag försöker på olika sätt hålla pappas arbete levande, genom att föra hans musik vidare. På så sätt känns det som att han fortfarande finns med oss.