Hektisk vecka...

...på jobbet. Det har varit utvecklingssamtal, trivselkväll och föräldramöte. Många sena kvällar och det har tagit ut sin rätt. Jag längtar så efter fredag, vill bara ha helg nu. Har inte träffat pappa på två veckor heller så hoppas kunna besöka honom nu. Både Andreas och min syster har dragits med feber och jag och mamma visste inte om vi skulle åka på något så vi har inte vågat träffa honom. Gäller att undvika bacillerna i den mån det är möjligt.

Bara vara hemma

Idag har jag varit hemma hela dagen i min ensamhet. Jag har vilat, städat, bakat, rensat garderoben mm. Det har varit så skönt att bara gå hemma såhär en hel dag och greja med saker som man annars inte hinner med. Nu är jag pepp på att ta den tidiga båten över till ön imorgon för att spendera helgen där. Det ska tapetseras och klippas träd! Jag ska andas havsluft och lyssna på fiskmåsarna :)

Sportlov!

Det var typ 4 år sedan sist och nu har jag sportlov igen, dessutom ett betalt sådant! Jag kommer även ha andra lov framöver och det är fördelen med att vara lärare. Loven är en chans till att andas ut och ta det lugnt. Det är belöningen för att man fortsätter jobba varje dag när man kommer hem trots att arbetstiden är slut. 

Idag har jag ägnat dagen åt planering och innan dagen är slut så tänkte jag ha skrivit klart allt också. Såg min chans nu att arbeta ifatt lite så att veckan efter lovet kan bli lite lugn. Så de kommande dagarna tänker jag bara göra roliga saker på! :) 

Imorgon...

...är det alla hjärtans dag och direkt efter att jag och Andreas jobbat klart så beger vi oss mot Malmö. En hel helg tillsammans, bara vi två och inga måsten att göra eller något annat att ta tag i. Fatta lyckan!!
Mys, shopping, middagar, hotellfrukost! Det kommer bli great!

Här är hon bara liten...

...och för en vecka sedan fyllde hon tre år. Vår lilla gosekis! Har aldrig tidigare varit med om en sådan här katt, ibland känns det som hon är programmerad eller något. Vareviga kväll när vi ska lägga oss så ska hon också lägga sig, hon ska tvunget ligga bredvid mitt huvud på min ena kudde så nära det går. Där ligger hon hela natten ända tills någon av oss stiger upp, för då ska hon också gå upp. Ibland rullar jag på henne, ibland flyger en arm och hon flyttar sig inte. Hon ligger kvar och aldrig skulle hon få för sig att använda sina tassar. Det är märkligt! Katter är inte sådana. Överallt där vi ska va, ska hon också va. Sitter vi i soffan så ligger hon emellan. Hon klarar av att åka båt mellan Nogersund och Hanö, det spelar ingen roll hur många andra djur som är med eller hur mycket det än gungar och blåser. Hon ligger alltid så snällt och stilla i sin lilla bur. Hon är verkligen inte som andra katter, hon är mycket speciell och ibland undrar jag vem som bor där inne i henne? Vem eller vad det är som gör att hon är sådär härligt kärleksfull <3

Min familj!

Som jag älskar er! 
Man tänker alltid att det där händer inte mig eller oss. När man minst anar det så har livet vänt en ryggen och så är man en av dem som är drabbade. Jag trodde aldrig att denna sjukdom skulle drabba någon som stod mig nära och framför allt inte min pappa. Samtidigt som jag har lärt mig leva med denna sjukdom och lärt mig acceptera att det inte finns någon återvändo. Pappa blir bara sämre och en dag finns han inte mer. Samtidigt som jag tycker att man måste ta vara på det som är nu och göra det bästa av situationen så är detta en stor sorg för mig. Det är en klump i mitt hjärta som jag alltid kommer att bära med mig.

Jag tycker att vi i vår familj är väldigt starka och har hanterat detta som drabbat oss på bästa sätt. Vi har alltid gjort så gott vi har kunnat. Ändå kan man inte låta bli ibland och tycka att livet är allt bra orättvist!

Ibland när det händer något i mitt liv, när jag står inför ett viktigt val eller undrar över något så vill jag bara ta telefonen och ringa till pappa. Jag vill att han ska svara och säga som han alltid gjort: Hej, vad har du på hjärtat? Jag vill fråga honom om råd, jag vill resonera med honom.
Men jag kan inte och har inte kunnat på några år nu. Det är sorgligt. Jag har alltid varit pappas flicka, han har varit den jag tytt mig till, bråkat med och haft bäst kontakt med.
Pappa finns, men ändå inte.

Det är så svårt! 

Husägare..

...som jag är så måste man sköta om sina ägor. Jag har de senaste två veckorna haft mycket dåligt samvete över att vi inte varit på Hanö. Det har snöat och stormat massor, detta har gjort mig nervös! Nu såhär drygt en månad efter förra vistelsen så slog jag och sambon slag i saken. Vi åkte ut igår lördag med värsta vinden och full blåst och lämnade ön idag när det var stilla och solen sken. Men efter 24 h på ön så är jag nu lugn igen. Det känns bra att allt var som vanligt där ute. Vi skottade snö och gick på Hanöbio, mys! Om vädret håller sig i styr så kommer vi tillbaka om två eller tre veckor och då blir det fortsättning på vår renovering.