Poff...

...puts väck! Där försvann min härliga känsla. Dumma äckliga känsla som fanns där för drygt en månad sen har kommit tillbaka. Allt på grund av att det är dags för ett nytt möte med biståndshandläggaren, damen utan känslor. Det är inte roligt, för jag vet precis vad de vill. Tvärtom gentemot oss och våra viljor. Jag är arg, frustrerad, irriterad...återigen är det dags att ställa sig till svars. Tråkigt är bara förnamnet. Men jag ska kämpa för pappa, det är vi som känner honom bäst och vet vad han hade velat. Skulle vi någonstans på vägen behöva ge upp så har vi iallafall försökt. På fredag gäller det...skyddsutrusning på, ladda munnen med ord och köra!

Vart ska vi åka?

Hjälp! Finns ju en hel uppsjö av härliga resmål. I år ska vi iväg till utlandet, men vart?

Turkiet?

Bulgarien?

Spanien?

Italien?

Ny energi!

Hela långa veckan har bestått utav jobb, och jag har fått vara med om saker som jag aldrig hade kunnat ana. Tyvärr är det inget som är roligt, men något som gett mig nya och viktiga erfarenheter. Fick för ett par dagar sedan se en tant på boendet som knall och fall fick kraftig hjärnblödning. I väntan på sjuksköterska och ambulanspersonal satt jag och höll hennes hand hårt och påpekade för henne att hon inte var ensam. Jag var den som satt med henne sista stunden i livet. Något som satt djupa spår i mig. Det är mycket underligt att se hur fort livet kan förändras på bara några minuter. Återigen blir man påmind om att man aldrig ska ta något förgivet. Händelsen kom som en chock och som vi agerade den kvällen har jag svårt att förstå, adrenalinet funkar verkligen och kan få en till att göra de mest otroliga saker när det verkligen krävs. Människan är fantastisk! 

Jag har pratat och pratat om det som hänt, och jag har verkligen haft svårt att släppa det. Hela tiden spelas det som hände revy på min näthinna. Det var så hastigt och så lustigt.
Efter denna jobbevecka spenderades helgen på Hanö. Välbehövlig vila med andra ord! Så skönt att vara ute, höra havet, klippa frukträden, gå på Hanöbio mm. Ja just det Hanöbio! Det har de börjat med igen, känns så roligt att folk har återupplivat farfars idéer och väckt liv i dem. I lördags visades Forrest Gump, otrolig film! Helgen har varit hur bra som helst! Äntligen har jag fått lite ny energi.

Groggy...

...det är vad jag är nu. Som vanligt har jag ingen ro i kroppen till att sova länge trots att jag behöver. Nattens pass gick bra, fast det var kämpigt! Väl hemma gick jag upp efter bara tre timmars sömn och trodde jag skulle ha ork till alla måsten. Dumt! Jag gjorde det allra viktigaste och nu är jag helt slut i huvudet och kroppen. Ska få i mig ett glas blåbärssoppa sen bäddar jag ner mig en stund till och hoppas kunna sova till i eftermiddag när Andreas kommer hem. Ska iväg och träna en stund sen, därefter sover jag lite till och sen blir det vak inatt med. Bara till att kämpa på!

Palliativ vård...

...det är vad jag ska ägna mig åt inatt. Jag ska vaka från 21.00-7.00. Något som jag aldrig tidigare gjort eller tänkt att jag skulle göra, men när jobbet ringer och ger en förtroendet så är det klart jag ställer upp om jag kan. Turligt nog har jag ingen skola imorgon så det går bra. Hur det sen är att sitta uppe en hel natt har jag ingen erfarenhet av alls. Jag som alltid är världens tröttaste på kvällarna, men det ska gå bra! För mig är detta en viktig uppgift, att vårda någon i livets slutskede ska vara värdigt. Därför tänker jag på största allvar gå inför detta, i tron på att jag klarar det oavsett utgången och framför allt så ska jag INTE somna!

Årsmöte

Idag har vi haft årsmöte med Sillastrybarna. Jag blev omvald så sitter nu på ytterligare 2 år i styrelsen som sekreterare. Känns roligt att det snart är dags för premiär nu. Jag saknar fotbollen och tiden går sakta. Fotbollen förgyller verkligen tillvaron, det är svårt att beskriva. Att stå där nere på vallen en kväll omringad av folk som hejar fram Mjällby, gapa och skrika för att hjälpa dem till vinst är fint. Speciellt när de gule gör mål eller vinner, det känns som man är en del av framgången :) Åh vad jag längtar!

Eller att sitta nere på vallen en varm sommarkväll...

Om 43 dagar är det dags!

Lite bakis...

...efter gårdagens tjejmiddag! Det bjöds på snittar med olika fyllningar till förrätt, kycklinggryta med pasta och ruccolasallad till huvudrätt och fruktfat samt godis till efterrätt :) Pratade gamla minnen med gamla vänner och skapade nya minnen med nya vänner. Vi hade grymt roligt, och imorse mådde man också som förtjänat. Resorben räddade dagen! ;)

Alla hjärtans dag

Idag tänker jag på alla som har det tufft och jobbigt. Alla som är ensamma och saknar någon. Alla som som inte längre finns med oss. Alla som har någon att dela dagen med. Ta hand om varandra, va rädda om varandra och ta ingen för givet!

Med de orden så önskar jag alla en varm och härlig alla hjärtans dag!

Själv har jag idag passat på att hälsa på mormor och ge henne en liten gåva. Jag har besökt min familj och delat ut en varsin gåva även till dem. Allt för att visa att jag tycker om dem!

Kvällen spenderar jag nu med min sambo och stöttepelare som alltid finns där för mig. Istället för att äta ute i år så bestämde vi oss för att laga en trerätters här hemma. Till förrätt blev det parmaskinka med melon. Huvudrätten bestod av Biff a la Lindström med klyftpotatis och persiljesmör och efterrätten blev varma inlagda päron med mintchoklad och vaniljglass till. Riktigt mumsigt!

Karlshamn nästa!

Efter att ha tillbringat hela långa dagen med något jag trodde var examinerande så förtjänar jag ledighet idag! Ja just det, är det verkligen tillåtet av skolan att vara så fräck och fullkomligt lura en? Har de senaste dagarna kämpat med att försöka läsa ut mina sju böcker och skriva ett paper på det. Alltför att förbereda inför gårdagens litteraturseminariet där alla skulle vara delaktiga och diskutera. Följt av ett grupparbete där vi skulle göra en folder och presentera vår funktionsnedsättning i tvärgrupper. Allt var examinerande, för det var så de sa! När vi väl kämpat oss igenom förmiddagen har vi en samling där vår lärare säger att de blåst oss, på vad tänker vi... "Jo det är så att allt det ni har gjort nu kommer inte att bedömas, det är alltså inte examinerande!" Okej, tack för den käftsmällen! Dumma skola! 

Nåväl om dryga timmen beger jag mig mot Karlshamn för att träffa Jennie, gå en runda på stan och ta en fika. Jepp, det kan bli bra det! 

En bild på Jennie från sommaren 08,
då vi galna MAIFtjejer hängde dagarna i ända under sommarcupen på vallen!

Vi sitter i samma båt

Igår kväll var jag, Andreas och Emma på en anhörigträff för andra unga anhöriga till dementa föräldrar. Vi fick presentera oss och berätta våra historier. Väldigt intressant med andra ord. Det var skönt att höra andra berätta och skönt för oss att få berätta. Samtidigt som man kunde känna igen sig i vad andra upplevde och tänkte, men ändå inte i vissa fall.Situationerna liknar varandra, men är ändå så olika. Ändå hade vi så himla mycket gemensamt. Det kändes som att vår familj har kommit längst i sjukdomen och att vi hade mycket att delge de andra. Tyvärr finns det ingen som är före oss som vi kan lyssna på. Vi kan bara lyssna hur andra har det nu, vissa stadier som vi passerat för längesen. Ändå är det skönt att veta att vi inte är ensamma. Men hur som helst så sitter vi i samma båt. En båt som tar oss med på hemsk resa, men som på något konstigt sätt ändå stärker oss.

Det där med eget ansvar...

...är inte lätt! Visst är det skönt att slippa åka in till skolan så ofta, men inte lika skönt då det förväntas av mig att jag ska läsa och studera allt hemma. Det är så otroligt lätt att hitta undanflykter, och det är så himla lätt att boka upp tusen andra saker bara för att det inte står lektion i kalendern. Nu sitter jag här med tusen sidor som ska vara lästa till onsdag, så att jag hinner skriva klart mitt paper till måndag. Och visst har jag läst, men det tar en jäkla tid och när man väl har läst 50 sidor så orkar man inte ta in mer. Jag har självstudier idag och har nästan pallrat mig igenom en hel publikation, men om sisådär en timme så ska jag köra och jobba. När jag väl kommer hem ska jag äta och träna och därefter är det ju många bra program på tv som man ska se ;) Nej det där med eget ansvar är inte så lätt alla gånger! 

Man får aldrig tid, det handlar om att ta sig tid. Lättare sagt än gjort.