En vecka sedan...

...och några dagar har gått. Saknaden efter pappa är stor. Jag träffade han sista gången den 11 juli. Det känns som en evighet och jag skulle så gärna vilja ge honom en kram. Bara en enkel kram...det sista jag sa till pappa innan jag gick den gången var "hejdå, vi ses en annan dag". Det där med en annan dag blev aldrig av. Tanken finns i huvudet, men det är precis så som jag sagt hela tiden kring hans sjukdom, det hjälper inte att gräma sig i det för det finns ändå ingenting vi kan göra åt saken.

Veckan som gått har varit som en ren berg- och dalbana, det har varit massvis med känslor. Sorgsna och positiva.

I måndags träffade vi begravningsentreprenören, ett möte som kändes otroligt jobbigt men som gick bra.
I tisdags tömde vi pappas lägenhet. Att komma in till hans rum, se hans saker och hans tomma säng kändes lite otäckt. Vi började röja direkt och så fort det blev oordning där inne så kändes det genast bättre. Därefter har det ringts samtal hit och dit. Mycket praktiska saker som ska fixas, som inte gör sig självt. Bara det innan allt verkligen är uppklarat är en process på flera månader.
I onsdags fyllde jag 23 år, en dag som jag inte valde att fira för det kändes inte bra. Istället åkte vi i familjen till Hälleviksbadet och bara tog det lugnt. Vi har även ordnat med gravplats.
Vi har målat och och flyttat in i vår nya lägenhet torsdag till lördag.

I lördags hölls det en tyst minut för pappa i Krokås där Visans vänner hade musikfestival. Återigen blev man påmind om hans bortgång och tårarna kom. Men det var mycket fint. Sedan pappa lämnade oss så har det flaggats på halv stång ute på Hanö, tyst minut och minnesstund har hållts i veckan även där. Det har även spelats en hyllningslåt till pappa.

 Det har varit tacksägelse i kyrkan, ytterligare en smärtsam punkt att bearbeta. Höra sin egen pappas namn läsas upp i kyrkan, tillsammans med andra som blev 90 år kändes också hemskt. Han fick lämna alldeles förtidigt. Idag har det också stått en liten artikel om pappa, mycket fint skrivet.

Vi har beställt blommor till begravningen, pratat med hans vänner som ska spela i kyrkan, bestämt vilka låtar vi vill ha.

Vi har varit på grillfest och allsång. Det har hänt väldigt mycket, både bra och jobbiga stunder. Imorgon ska vi möta prästen och därefter åker vi ut till huset på Hanö.

Tid för eftertanke...

Såhär dagen efter den där hemska dagen. Jag bröt ihop igår natt, jag grät utan dess like. Jag fick knappt luft. Somnade sedan som en stock och sov hela natten. Imorse åkte vi hem till mamma och syster för att höra kyrkklockorna ringa för pappa kl.10.00. En hel kvart ringde dom. Därefter satte vi oss tillsammans för att titta på dödsannons, kista, musik mm. Allt för att på bästa sätt vara väl förberedda till mötet med begravningsbyrån. När vi kände oss färdiga så tog jag och Emma våra respektive och åkte till stranden. Vi solade och badade och tog det bara lugnt. Mötet med byrån kändes bra, och vi avslutade med en varsin glass på Mcdonalds innan hemfärd. Ikväll har jag och Andreas också kört ett flyttlass till vår lägenhet. Många har också ringt till mamma idag för att höra hur det är med oss. Många har visat sin omtanke genom sociala medier. Vi är innerligt tacksamma för alla fina ord och hälsningar. Jag har inte gråtit idag. Imorgon ska vi flytta ett lass till vår lägenhet och därefter ska vi åka till Falkalyckan för att tömma pappas lägenhet och städa. Hur det kommer att kännas har jag inte en susning om...Vi tar en dag i sänder.

Ikväll fick jag även veta att de har flaggat på Hanö hamn för pappa, en sådan sak värmer verkligen <3
Jag hoppas pappa har sett det <3

Vila i frid

Älskade pappa, så har din dag och ditt liv kommit till det där slutet. Slutet som vi sedan den 14 juli 2011 har vetat skulle komma i samband med att du fick din diagnos, pannlobsdemens. Allt som vi tidigare har tyckt varit konstigt fick vi ett namn på. Vi visste att du skulle försvinna från oss, först den du var och sedan den du blev. Vi visste bara inte när. Det var jobbigt i början, att lära sig förstå din sjukdom och lära känna ditt nya jag. Det var svårt att acceptera, men tiden har sin gång. Vi accepterade situationen, vi lärde oss leva med dig och din sjukdom. Många stunder var jobbiga, vissa ett rent helvete, andra lättsamma och de flesta var faktiskt bra. Vi har skrattat med dig, och varit mycket tillsammans. Vi har umgåtts med människor som stått oss nära, vi har gjort sådant som du älskat. Kört rundor på Lister, tittat på Hanö, gått hemma på tomten, kramats, sjungt och spelat. Tiden har gått och vi har alltid gjort allt som vi kunnat och mäktat med för att du skulle få det så bra som möjligt och för att du in i det sista så långt det var möjligt skulle få bo hemma tillsammans med din familj och katter i ditt hem. Pappa, jag måste säga att i allt detta svåra så har du gjort det lätt för oss. Du har alltid varit snäll och vänlig, mött oss med ett leende och en varm kram. Det har alltid känts bra att vara med dig och hälsa på dig. Slutet kom och du somnade in lugnt och stilla, precis så som vi önskat. Jag vet att du har det bra och att du finns med oss, i våra minnen och våra hjärtan. Du lever vidare med oss. Så kom slutet, det var precis som det skulle så vara. Av en slump var hela familjen samlad, och din bror med fru var hemma hos er för att hälsa på. Alla nära besökte dig inom loppet av ett par veckor. Idag den 20 juli lämnade du oss, på din egen pappas födelsedag. Livet är bra märkligt. Jag vet att du är med oss. Jag hörde dina andetag innan idag. Nu kommer vi att ta en dag i taget och jag är innerligt tacksam för att du fick sluta som du gjorde. Du hann till och med besöka din älskade ö Hanö. Vi har gjort vad vi har kunnat för dig, precis så som du har gjort tidigare för oss. Pappa, du hade varit stolt över mig. Jag ringde alla telefonsamtal till dina närmaste vänner och berättade om din bortgång. Jag kontaktade begravningsbyrån. Var kom styrkan ifrån? Jag inser nu att jag inte bara är lik dig till utseendet utan även i sättet, i svåra stunder har det alltid varit du som ordnat och hållt modet uppe. Idag var det jag.

Pappa, jag älskar dig! Du ska veta att du var en mycket omtyckt och varm människa. Du är saknad av många.

Hur det än är...

...så blir det aldrig bättre. Veckan innan vi åkte till Turkiet, dagen innan skolavslutningen på kvällen så ringer Emma och säger "Bli inte rädd nu, men pappa är på väg i ambulans till akuten, han har satt en prinskorv i halsen". Hjärtat stannar på mig. Jaha tänker jag nu händer det, nu kommer pappa att dö. Tusen tankar rör sig i huvudet, måste ringa jobbet, kan inte säga hejdå till klassen, måste ringa Andreas, har ingen bil, måste till sjukhuset, vi måste avboka resan osv. Allt var ett virrvarr. Trots att pappa är mycket tunn och svag så klarade han upp situationen. Nervositeten höll i sig under kommande veckan, men det såg ut som att vi kunde åka. På väg till flygplatsen hade jag ont i både mage och hjärta. Där i bilen satt vi, hela familjen. Pappas allra närmaste anhöriga på väg bort från honom. Tänk om något skulle hända..Efter en stund på flyget så släppte allt, dagarna gick i Turkiet. Plötsligt ringde telefonen från boendet, vi vågade knappt svara. Då berättar de att pappa är stel och att de vill prova parkinsonmedicin på honom. Vi andades ut och hade en bra vecka. Väl hemma när det har blivit dags att hälsa på pappa så får vi veta att han under veckan vi varit borta varit inne på akuten igen. Pappa är sämre, han har slem i bröstet som han aldrig orkar hosta upp, han är stel, han är mager, han är sjuk och nu syns det väldigt tydligt. Att se pappa försvinna är en känsla som är otroligt svår att beskriva. Det är mycket ledsamt, rentav fruktansvärt. Det gör ont, och mest ont gör det i hjärtat. Att stå vid sidan om, hjälplös och bara se på är hemskt...men hur det än är så blir det aldrig bättre..
Det är såhär det är och hur svårt och jobbigt det än är så måste vi acceptera det.

Turkiet 25 juni - 2 juli