Min familj!

Som jag älskar er! 
Man tänker alltid att det där händer inte mig eller oss. När man minst anar det så har livet vänt en ryggen och så är man en av dem som är drabbade. Jag trodde aldrig att denna sjukdom skulle drabba någon som stod mig nära och framför allt inte min pappa. Samtidigt som jag har lärt mig leva med denna sjukdom och lärt mig acceptera att det inte finns någon återvändo. Pappa blir bara sämre och en dag finns han inte mer. Samtidigt som jag tycker att man måste ta vara på det som är nu och göra det bästa av situationen så är detta en stor sorg för mig. Det är en klump i mitt hjärta som jag alltid kommer att bära med mig.

Jag tycker att vi i vår familj är väldigt starka och har hanterat detta som drabbat oss på bästa sätt. Vi har alltid gjort så gott vi har kunnat. Ändå kan man inte låta bli ibland och tycka att livet är allt bra orättvist!

Ibland när det händer något i mitt liv, när jag står inför ett viktigt val eller undrar över något så vill jag bara ta telefonen och ringa till pappa. Jag vill att han ska svara och säga som han alltid gjort: Hej, vad har du på hjärtat? Jag vill fråga honom om råd, jag vill resonera med honom.
Men jag kan inte och har inte kunnat på några år nu. Det är sorgligt. Jag har alltid varit pappas flicka, han har varit den jag tytt mig till, bråkat med och haft bäst kontakt med.
Pappa finns, men ändå inte.

Det är så svårt!