En kväll denna veckan satt jag inne på en anhörigsida för oss unga som nyligen mist någon nära i demens. Det var en tjej där som gjort ett inlägg och berättade att hon kort efter sin mammas död började leva så som hon gjort tidigare. Hon sörjde i en vecka och försökte sedan återgå till vardagen vilket enligt henne själv gick bättre än väntat. Ibland sov hon dåligt och ibland hade hon värk, men förutom detta flöt allt i hennes liv på bra. Tillslut tilltog värken och hon bestämde sig för att uppsöka en massör, när hon blev masserad på de onda punkterna så släppte allt och hon bröt ihop. Hon insåg då att hon bara skjutit fram känslorna och att hon trots allt inte hanterat situationen med mammans död så bra som hon trott.
Jag har funderat så mycket på det hon berättade och inser i och med hennes inlägg att jag ångar på precis som att ingenting har hänt. Jobbet tar en stor del av min vardag och jag ägnar mycket tid åt det, samtidigt som jag läser en kurs på högskolan, renoverar huset på Hanö, tränar och försöker hinna med mina vänner. Min pappa gick bort för två månader sedan och jag lever mitt liv som att ingenting har hänt. Jag har ständig värk i ena sidan av ryggen, sover dåligt ibland och har ofta huvudvärk om eftermiddagarna, men inte hindrar det mig från att göra allt ändå. Tanken har slagit mig att en vacker dag så kommer kanske allt också över mig. Då känslorna tar över..det oroar mig. Kanske har jag inte hanterat pappas bortgång så bra som jag trott, eller så har jag det..Jag vet inte. Tiden får utvisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig här! :)