Nytt År...

...Nya möjligheter, som det så fint heter. När andan faller på så skriver jag en rad. För mig, och familjen känns det nog mer som att vi lämnar ett mycket svårt och sorgset år bakom oss. I allt det svåra så har det funnits fina och glada stunder också. Bland annat har jag tagit lärarexamen och även fått fast jobb. Vardagen rullar vidare. Det känns fortfarande märkligt att pappa inte finns med trots att han varit borta i 6 månader. Egentligen både och, dels känns det fullt normalt samtidigt som det är konstigt. Jag förstår i efterhand att vi har bearbetat mycket under sjukdomstiden, mer än vad jag någonsin anat. Samtidigt som jag nu kan säg att det finns och alltid funnits en enorm trygghet i familjen. En trygghet jag inte riktigt kunde beskriva fanns, en trygghet som varit så stark att den inte kunnat rubba oss hur svårt det än varit. Jo rubbat har den gjort ibland eller åtminstone puttat på för det finns också många dagar som varit för jävliga där man knappt velat gå upp ur sängen. För att inte tala om alla tårar som fallit, av ilska, frustration och sorg. Den där tryggheten är nog grunden till att sorgearbetet nu går lättare än förväntat. Pappa är såklart saknad, jag och vi saknar honom varje dag och varje dag önskar vi att han fanns hos oss och allra helst att han var frisk. Ibland får jag nästan panik.

Resan vi gjort tillsammans med pappa har varit grym, den har utsatt oss för prövningar utan dess like! Har det inte varit försämringar hos pappa så har det varit strider med kommunen och lite annat där emellan. Ibland minns jag tydligt hur det varit under sjukdomen liksom tiden innan han blev sjuk och ibland är det som bortblåst. När pappa var sjuk så var jag rädd att glömma min friska pappa och allt fint vi haft tillsammans. Nu vet jag att det där glömmer man inte, det fanns bara inte lika tydligt innan för det var många andra tankar som cirkulerade i huvudet då. Ibland är jag rädd för att glömma allt man varit med om, men samtidigt tror jag eller vet att det är en stor del av mig och den jag är nu. Innan ville jag glömma allt som hade med demens att göra, men inte nu. Trots att det varit jobbigt, fruktansvärt jobbigt så kan jag också hitta positiva bitar som fått mig att tänka och se på livet annorlunda. Mer positivt än tidigare! Finns det något jag lärt mig så är det att ta vara på alla nära och kära och varenda stund man har tillsammans.

Nu minns jag pappa som frisk, alla goda sidor och positiva stunder. Jag minns han också som sjuk, alla svåra och ibland obehagliga stunder, men även konstiga sidor som han visade. Jag är glad att jag minns båda. Pappa har under sjukdomstiden aldrig visat sig vara aggressiv eller hotfull, utan istället förstärktes hans positiva sidor. Han blev mycket social och gav gärna bort en kram eller två. Och hellre en kram för mycket, istället för att behöva vara rädd. Pappa för mig har oavsett sjukdom alltid varit en god, omtänksam och social person. En person som många anförtrott sig åt, ville prata med och lyssna på. Pappa kommer hos mig för alltid att vara en härlig människa med en varm personlighet.

Nu fortsätter vi livet utan pappa och det ska vi försöka göra så bra vi kan! För det är vad pappa hade önskat att vi gjorde.

Nyår firade vi som sig bör! Storfamiljen tillsammans så som vi alltid gjort, med ett par av pappas bästa vänner.