En tankeställare

De senaste veckorna har varit bra, jag och min familj har också mått väldigt bra. Men igår damp det ner ett brev från kommunen om att jag återigen är välkommen på anhörigträff. Inget fel med det. För jag åker gärna dit och berättar om vilket helvete vi haft och vad vi gått igenom och fått kämpa för. Det ska alla få höra. Men det var just den där första raden i brevet som kändes i hjärtat.

Det sved på något vänster när jag läste det. Det gjorde ont. Tänk att det är mig de menar, det är mig det handlar om. Att det är jag som faktiskt är en ung anhörig till en förälder med demenssjukdom. Numera har jag accepterat det, det har varit min vardag i snart två år. Men även om man nu kan leva med detta och stå för det på ett helt annat sätt än i början. Så finns det ändå vissa dagar som är extra jobbiga där allt känns tungt och trist. Jag läste denna mening, den satte sig på näthinnan och igår eftermiddag blev det jobbigt.

Det finns en anledning till att det kallas för "de anhörigas sjukdom".