...trött på att denna sjukdom ska förstöra och bryta ner min pappa. Jag saknar pappa, så som han var innan...glad och omtänksam. Jag vill se han uppträda, spela och sjunga. Jag vill ringa till honom, fråga vad han gör och sjunga med honom. Allt det jag saknar är förlorat. Pappa finns, men ändå inte.
I fredags var vi i familjen på årsmöte med Visans vänner, föreningen som pappa var med och startade upp och som han sedan var ordförande i över 25 år. Flertalet av de som han spelat ihop med var där och uppträdde och då slog det mig hur mycket jag saknar att se pappa uppträda. Han var mycket uppskattad för det han gjorde och duktig var han. Men när jag kom hem därifrån så hade jag bestämt mig, jag ska lära mig spela gitarr. Jag SKA!
Jag vill inte att hans visor och det han skapat ska försvinna med honom, då är det perfekt för mig och min redan musikaliska syster att ta till vara på det pappa gjorde.
Men jag är ändå så trött på sjukdomen, trött på att se vad den gör med pappa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig här! :)