Kära pappa...

Du sa ofta att man inte skulle ta något för givet, nu vet jag varför. Nu vet jag varför jag ska uppskatta livet och alla som finns runt omkring mig. Din sjukdom har lärt mig många saker och jag ser allt utifrån ett helt nytt perspektiv. Jag själv har även förändrats, jag tänker fortfarande ofta på andra före mig själv, men ibland kan jag tänka på mig själv utan att få dåligt samvete. Jag värdesätter livet högt och är mån om att allt jag gör och tar mig an ska jag göra för att det finns en mening med det. Sådant som det inte finns någon mening med eller som inte ger mig något behöver jag inte göra. Jag har med andra ord blivit en mycket starkare person, en person som vågar säga ifrån och vågar ta plats. Tänk pappa att din en gång så lilla och blyga dotter nu står som färdigutbildad lärare och tar plats och syns inför människor varje dag, fast liten är jag fortfarande! Varje dag stöter jag på konflikter och svåra situationer som jag är tvungen att agera i ofta gör jag det utifrån sunt förnuft. Ofta blir det bra, ibland mindre bra. Du som alltid jobbat med människor och med människors problem, du sitter på en enorm erfarenhet. En erfarenhet jag så önskade att du kunde dela med dig av, jag önskar jag kunde ringa till dig eller sitta  och prata om sådant som händer i mitt yrkesliv. Rådfråga dig och få din stöttning! Detta är en av många nackdelar som din sjukdom har fört med sig och satt stopp för, en av de saker som gör situationen så otroligt svår. Du finns fortfarande hos oss, men inte på samma sätt. Jag försöker minnas dig så som du var innan och med hjälp av bilder och filmklipp går det bra, ändå är jag så rädd för att jag ska glömma det. 

Någon enstaka gång har jag tyckt synd om mig själv, tyckt synd om mamma och lillasyster att just vår familjemedlem skulle bli sjuk och drabbas. Jag insåg ganska så snabbt att det hjälper inte att tycka synd om sig själv, det blir nästan bara värre..Men jag tycker synd om dig. Jag tycker synd om dig för att du inte fick möjligheten att göra allt det du ville och drömde om efter att du slutat jobbet. Du skulle vara på Hanö, ta hand om huset, fiska, spela och sjunga! Allt det du jobbat och slitit för, för att tjäna tid. Tid som skulle göra att det du drömde om blev verklighet har med din sjukdom runnit ut i sanden. Istället är det vi som går på Hanö och sköter om huset. Sätter båten i sjön och försöker minnas hur du lärt oss att fiska och sätta garn. Vi försöker spela gitarr och sjunga och allt detta gör vi för dig. Vi älskar dig och vi vill att det du brunnit för ska leva kvar även när du inte gör det. Vi har ärvt en del av dig och det är kärleken och glädjen till allt det som du varit intresserad av, med oss kommer du alltid att leva vidare! Så länge som du finns hos oss så tar vi vara på varje stund vi har tillsammans. De stunderna är minnen, minnen som är mer än guld värda!