Hälsa på pappa

Imorgon är det en vecka sedan vi var och hälsade på pappa tillsammans med Joakim som inte träffat pappa på ett år. Joakim är min och Emmas barndomsvän och en medlem i vår storfamilj. Vår storfamilj består av tre stycken familjer som i alla år har hittat på roliga saker tillsammans. Tyvärr gick Joakims pappa Lasse bort för några år sedan, pappas bästa vän och före detta kollega. När pappa träffade Lasse en av de sista gångerna var en midsommar ute på Hanö och Lasse sa till mamma att han tyckte att pappa var konstig och stressad på något sätt. Vi kunde bara instämma, men trodde det var på grund av jobbet. När hösten kom insjuknade Lasse hastigt och pappa åkte till honom på sjukhuset där han låg i respirator. Pappa höll hans hand och pratade om gamla minnen. Pappa var övertygad om att Lasse hörde honom. Senare under natten somnade Lasse in och pappa tog det här mycket hårt. Därefter blev pappa aldrig sig riktigt lik igen och ett par år därefter fick pappa diagnosen frontallobsdemens. Förmodligen var det, det som spökade redan den där midsommaren..

 Jag var oerhört nervös över detta besöket, nervös över hur Joakim skulle reagera när han mötte pappa, nervös över hur pappa skulle reagera när alla vi kom, nervös över att jag själv inte sett honom på två veckor. Nu i efterhand så inser jag att det inte var något att vara nervös över. Så fort pappa fick syn på oss så sken han upp som en sol. Vi var där i två timmar, pratade, fikade och var ute. Pappa satt med, log, skrattade och tittade på oss men speciellt Joakim. En av de gånger han tittade på honom så frågade mamma om han kände igen honom och visste vem han var. Pappa tittar, ler med hela ansiktet och säger ja! Och jag är säker på att han gjorde det och att det inte bara var ett tomt ja. Det syns liksom på pappa när han hänger med, det syns på hans ögon och hans uttryck.

Nu i helgen ska vi träffa pappa igen och jag längtar verkligen efter honom!