Snart...

..har det gått en månad sedan jag träffade pappa sista gången och inte hade jag den blekaste aning om att den eftermiddagen var vår sista tillsammans. Begravningen ägde rum i onsdags 6 augusti. Utan att överdriva så var det den jobbigaste dagen i mitt liv. Så fort ceremonin med amazing grace inleddes så rann tårarna, de rann och rann därefter. Allt som sades och allt som spelades, exakt allt var så mycket pappa. Begravningen blev så fin, och väldigt personlig. Jag hoppas pappa fanns med oss någonstans och såg det. Såg allt folk som fanns i kyrkan för att ta farväl.

Det är nu efteråt när detta är över som jag känner att det är som allra jobbigast. Jag sover dåligt om nätterna, vaknar med huvudvärk. Hjärnan går på högvarv hela tiden och tusen tankar rör sig runt där inne. Nu har jag och min familj en jobbig resa bakom oss, men också en svår resa framför oss. Det är så mycket som ska skrivas, fyllas i och skickas in överallt efter pappas bortgång. Sådant som man känner att man inte alls orkar med i detta svåra.

Jag skulle vilja fly bort från vardagen en vecka, bara koppla bort allt. Tyvärr är inte verkligheten sådan.. imorgon jobbar jag sista passet på sommarjobbet och på måndag startar skolan. Ny arbetsplats mm. Var ska jag finna kraften? Jag vet inte...Det är bara förmycket nu. Mitt i allt så har vi fortfarande inte landat i lägenheten efter flytten. Det är inte lätt att ta en dag i taget...