Det tar tid...

...det får ta tid! Så resonerar jag kring pappas bortgång. Jag måste få vara ledsen ibland, jag måste få gråta när jag känner för det. Det måste få lov att vara okej. Okej för mig, min mamma och min syster. Det svåra i detta är att omgivningen inte riktigt förstår det. De närmaste vet och de förstår, men inte andra. Många verkar tro att bara för det är över nu och begravningen är det så ska allt liksom bli som vanligt. Man förväntas att klara av vardagen, jobbet och livet så som man tidigare gjort, men så är det inte. Pappa är borta, imorgon är det exakt en månad sedan och saknaden är stor! Det gör fortfarande ont i hjärtat.
Det tar tid att bearbeta, och det måste få ta sin tid. Tiden läker inte alla sår, man ska bara lära sig leva med dom.