Jag är rosenrasande. Jag är arg. Jag är ledsen. Jag är besviken. Mitt hjärta blöder. Jag är död inombords.
Sölvesborgs kommun är en sorglig historia. Det är klart man ska tänka på vad som är bäst för min pappa, det gör vi också. Men hallå! Vi är en familj! Vi är fler individer i detta fallet som ska ha det bra och kunna må bra. Är det något som man från kommunens sida tar hänsyn till? Nej det är det inte. Det är faktiskt så att ingen bryr sig alls om det! Inte någon bryr sig om hur vi mår och det är fan i mig förjävligt. Bara en sån sak som att demenssjuksköterskan ringde med jämna mellanrum till min mamma och syster innan, i början av stadiet bara för att höra hur de mådde var mycket värt. De senaste månaderna när situationen nu blivit värre så har hon slutat ringa, inte på flera månader har hon hört av sig. Är det inte märkligt?!
Här ska överklagas! Jag ska kämpa så in i helvete för min pappas vilja! Detta är det enda viktiga just nu, allt annat kan va!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig här! :)