Svaga minnen

Solen skiner och fåglarna kvittrar. Det är härligt! Jag borde vara glad och älska det här, det gör jag men inte så som jag borde. Inuti mig skaver bekymmer, bekymmer som ibland vill äta upp mig långsamt! Det har varit svårt och tufft så länge nu, i mer än tre år. Ändå lever man på som vanligt, det är konstigt. Man har nästan glömt hur det var förr, den tiden då pappa va frisk och vi levde som en helt vanlig familj. Varför njöt man inte mer av tillvaron då? Jag är så rädd för att glömma. Jag vill minnas min pappa som frisk och allt som vi i familjen gjort tillsammans. Alla fina stunder vi haft. Det är så längesen, jag minns knappt och jag minns knappt hur det var när pappa var frisk. Det skrämmer mig, tänk om jag glömmer allt det? Det får bara inte hända. Jag hoppas att alla minnen finns någonstans i mitt huvud så att jag kan plocka fram dem och berätta om dem. Det går bara inte just nu, men kanske om några år? Jag hoppas! Det är säkerligen det sjuka som blockerar mina tankar...tänk om jag ändå kunde ta bort det! Tänk om jag kunde rädda pappa från det som äter upp honom...