En dag i sänder

Allt går så snabbt och jag kan inte leva för mer än en vecka i taget. Det är sorgligt att kommunen tycker att min pappa ska in på ett boende för att han har svårt att kommunicera. Ingen på kommunen ser lyckan och glädjen i min pappas ögon när han är hemma. Det var fint att i helgen ta med honom till Visans vänners årsmöte, föreningen som han en gång grundade och som han varit verksam i så många år. Pappa var lycklig, lugn och glad. Han njöt av all fin musik, varenda sekund. Han kände igen alla gamla vänner. Det var fint, och som pricken över i:et denna kväll så blev han av styrelsen utsedd till deras första hedersmedlem. Han fick ta emot diplom och blommor. Vi har även umgåtts med familjens bästa vänner och hela kvällen lång satt han med, han var även då glad och lycklig. Han skrattade och emellanåt så pratade han också! Hans få ord säger mycket när de väl kommer. Det betyder att det finns något som berör honom, som gör det extra viktigt att koncentrera sig till fullo för att få fram några ord. Att pappa inte ska kunna få ta del av denna gemenskap och den trygghet som finns innanför husets väggar i hans hem är bara löjligt. Det finns ingen mänsklighet i deras resonemang.

Var bara tvungen att få ur mig detta. Jag kommer aldrig förlåta Sölvesborgs kommun för deras hantering av denna situation.