Nu för en liten stund sen så har vi kommit hem till vårt hem och lägenhet. Det känns skönt. Vill bara komma i ordning med, blir ganska så mycket kaos när man inte varit här på fem veckor. Praktiken är nu avslutad och jag kommer sakna eleverna, förhoppningsvis kommer jag tillbaka på vik. Allt har gått bra och jag har fått ett fint omdöme att lämna in till högskolan. Ändå är jag inte glad.
Det kan vara tillfälligt, men förmodligen som vi misstänker är det en ny försämring hos pappa. Sjukdomen har stått still sedan säkert sju månader tillbaka och det har varit otroligt skönt. Men samtidigt som det gått allt längre tid så har man bara väntat på att det snart ska hända något. Det kan det ha gjort nu. Han tittar bara på skeden när han ska äta, han skrattar knappt och svarar ytterst sällan på tilltal. Han är mer frånvarande, mycket tröttare, går framåtlutad och blir genomsvett av att gå några meter. Han är stel, skakar och balansen blir allt sämre. Vi vet att det går utför, ändå har jag så svårt att hantera det när det händer. Jag är rädd att han ska försvinna. Jag är inte redo och jag vill ha mer tid.
Jag ältar och funderar kring det här, är det tillfälligt eller är det hans nya jag??
Jag mår inte bra just nu....och orkar inte koncentrera mig. Jävla sjukdom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig här! :)