Hur det än är...

...så blir det aldrig bättre. Veckan innan vi åkte till Turkiet, dagen innan skolavslutningen på kvällen så ringer Emma och säger "Bli inte rädd nu, men pappa är på väg i ambulans till akuten, han har satt en prinskorv i halsen". Hjärtat stannar på mig. Jaha tänker jag nu händer det, nu kommer pappa att dö. Tusen tankar rör sig i huvudet, måste ringa jobbet, kan inte säga hejdå till klassen, måste ringa Andreas, har ingen bil, måste till sjukhuset, vi måste avboka resan osv. Allt var ett virrvarr. Trots att pappa är mycket tunn och svag så klarade han upp situationen. Nervositeten höll i sig under kommande veckan, men det såg ut som att vi kunde åka. På väg till flygplatsen hade jag ont i både mage och hjärta. Där i bilen satt vi, hela familjen. Pappas allra närmaste anhöriga på väg bort från honom. Tänk om något skulle hända..Efter en stund på flyget så släppte allt, dagarna gick i Turkiet. Plötsligt ringde telefonen från boendet, vi vågade knappt svara. Då berättar de att pappa är stel och att de vill prova parkinsonmedicin på honom. Vi andades ut och hade en bra vecka. Väl hemma när det har blivit dags att hälsa på pappa så får vi veta att han under veckan vi varit borta varit inne på akuten igen. Pappa är sämre, han har slem i bröstet som han aldrig orkar hosta upp, han är stel, han är mager, han är sjuk och nu syns det väldigt tydligt. Att se pappa försvinna är en känsla som är otroligt svår att beskriva. Det är mycket ledsamt, rentav fruktansvärt. Det gör ont, och mest ont gör det i hjärtat. Att stå vid sidan om, hjälplös och bara se på är hemskt...men hur det än är så blir det aldrig bättre..
Det är såhär det är och hur svårt och jobbigt det än är så måste vi acceptera det.