Pappa...

...just nu är vi lyckliga. Pappa är glad och det är vi med. Sedan vi fick vår vilja igenom har vi kunnat andas ut och leva. Leva utan klump i magen och tankar som maler i huvudet. Vi vet att var det hela kommer att sluta, att lågan sakta men säkert börjar slockna men vi vet inte när. Trots detta så kan vi vara glada och leva våra liv. Det tycker jag är bra, och att det är så det ska vara. Vad hjälper det att vara ledsen? 

Pappa är glad, alltid! Fast han sällan pratar så finns det alltid ett leende på läpparna och han lyssnar. Han hör när vi pratar och jag tror att han förstår. Igår kväll tog vi in han till Killebom, klart att han skulle få se Lasse stefanz! Han var så glad, log och skrattade med hela ansiktet och han svarade mig när jag tilltalade honom. Fötterna stampade takten och han höll mig i handen. Han älskade det, jag är säker! Jag såg vid ett tillfälle tårar i hans ögon, och som han tittade på mig så var det precis som han ville ha något sagt. Inga ord kom...men han var berörd. Jag tror han är tacksam, innerligt tacksam för att vi är starka, kämpar för honom och ställer upp. Pappa är värd det bästa!