HATAPANNLOBSDEMENS.NU

Denna satans jävla sjukdom har lurat mig, min familj och framförallt min stackars pappa! Lurad! Ja för det är precis så det känns, sjukdomen har lurat oss och tagit vår pappa och min mammas sambo. Den förvandlar honom och bokstavligt talat, äter upp hans hjärna. Bit för bit, sakta men säkert. Vi kan inget göra, bara stå bredvid och se på hur det sker. Maktlös är bara förnamnet!

Stackars pappa har blivit lurad på livet. Han som för två år sedan skulle gå hem från jobbet och ha det bra. Äntligen! Nej då banne mig slår blixten ner som från klar himmel och träffar honom. Varför? Varför ska inte han få va en lycklig pensionär, rå om sitt föräldrahem, fiska och göra allt det där som han alltid velat, men aldrig haft så mycket tid för! När väl tiden finns, grusas den av en äcklig sjukdom. Sedan beskedet kom har vi gjort allt för att han ska ha det så bra som möjligt. Vem vet hur snabbt det går, eller hur mycket tid vi har kvar? Han mår bra och är glad och lycklig, i sin värld. Vi kämpar dag ut och dag in i vår värld för att leva med detta. Det är hemskt och riktigt jobbigt! Men vi klarar det!

Det är ingen idé att tycka synd om sig själv för ingen har kunnat påverka detta. Det är ingen idé att folk tycker synd om oss. Det hjälper INTE! Det är hans öde. Oturligt nog. Vi kan bara göra det bästa av situationen och ta vara på det som är. Däremot kan man ju skänka en tanke till oss, det skadar ingen.

Man kan bli jävligt trött på omgivningen, dessa blickar från människor som inte förstår. Som tycker han är konstig, som tycker att vi är konstig mot honom. Alla som bara tittar och tänker, utan att han en aning om hur det egentligen är. Det kan göra mig så in i helvetes jävla arg!

De senaste dagarna har jag haft en klump i magen, en orolig känsla, jag har varit nervös. Nervös för att jag hade uppgiften att lämna pappa på ett boende för en vecka igår. Dels för hans skull, dels för vår. Det är lätt att glömma bort sig själv i allt detta och det får man inte göra. Men det var ingen rolig känsla, att komma in som 21-åring i sällskap med sin 16-åriga syster och lämna sin pappa, till helt främmande personer som ska ta hand om honom en vecka. Speciellt inte när man ser att de han bor med är 20-30 år äldre än han själv. Livet är inte rättvist på något sätt!

Nog om detta, men alla kan gott veta hur det är och känns. Och jag vet att det finns fler där ute, även om det inte är många, som är ung anhörig till någon förälder som drabbats av denna hemska sjukdom. Det finns också många andra familjer som drabbats av andra hemska sjukdomar, där en medlem ryckts bort från livet alledels för tidigt. Det är sorgligt. Jag är iaf glad för att jag växt upp med båda mina föräldrar och att jag haft dem såhär långt. Jag är evigt tacksam för det, även om det svider av tanken att det kanske inte blir så länge som man hade velat! Men som jag alltid har sagt, det går inte att gräva ner sig i detta, man får försöka hålla huvudet uppe och ta vara på det som är!