Rädsla

Jag tror att en av de största rädslor man har som anhörig till en dement är nog att denne inte ska minnas vem man är. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att komma hem till min familj och min pappa inte skulle känna igen mig, inte veta vem jag är. Det skulle vara fruktansvärt, men ändå inte helt otänkbart. Någon dag kanske vi är där. Det vet man inte. Igår kväll träffade jag pappa som hastigast i bilen när han åkte med mamma. Då hade jag inte träffat honom på en vecka. Jag sa genom baksätet:
-Hej pappa!
Pappa tittar på mig och säger:
-Hej Em...Ma...Hej med dig!
Pappa vänder sedan bort blicken. Jag går då runt bilen för att säga hej till honom så att han ser mig. På vägen runt till förarsätet säger mamma till pappa:
- Såg du inte vem det var?
Pappa svarar:
- Jag vet inte vem det var...
Jag är framme vid bilen och tittar på honom igen och säger:
-Hej pappa!
Pappa tittar bara på mig, säger ingenting och fortsätter titta.
Mamma tittar på pappa och säger:
- Vet du inte vem det är?
Pappa tittar på mig igen och svarar:
- Jo det är Magda!

Tack och lov! Under denna minut hann en stor klump bildas inom mig. Klumpen var på väg att spricka när pappa bara tittade tomt på mig. Men i samma stund som han svarar Jo det är Magda, i den stunden flyger klumpen bara iväg. Puhhh, tänkte jag, Vi är inte där än!

Jag är så otroligt tacksam för att han fortfarande minns sina nära och kära.