Konstiga känslor och tankar...

...har jag, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag verkligen känner eller vad det är som gör mig konstigt funderande och orolig. Har ju varit på Hanö över helgen med mamma och Andreas. Vi skulle lägga golvet i vardagsrummet, helt enkelt passa på medan pappa var på växelvården. Det gick bra och det blev fint, bara lite finlir kvar. Kunde aldrig någonsin tro att jag och mamma som aldrig varit i närheten av att lägga golv nu har gjort detta. Jag är stolt, vi är duktiga!

Men nu åter till den här konstiga känslan. Känslan av att vara med familjen när en av oss saknas och inte är med. Det är en känsla jag inte tycker om. Det känns bara konstigt att vara ute i pappas föräldrahem och renovera när han inte är med. Vi är vi och vi fattas någon. Att pappa har den här växelvården en vecka i månaden är både a och o. Bra för att mamma och min syster får egentid, och vi får tid för varandra. Dåligt för att vi är en familj som vill vara tillsammans så länge det bara går. Jag vill inte, trots att pappa är sjuk eller handikappad beroende på hur man ser det, att han ska sitta på ett boende bland folk som är 20-30 år äldre än honom själv. Att han ska sitta där helt inlåst i en vecka utan oss. Att han inte får vara hemma med mamma, min syster och alla katter, hemma i den miljö han känner och älskar. Den som får honom att må bäst. Detta gör ont, det svider och värker och skaver i mitt hjärta när jag tänker på det. Vi ska vara tillsammans, som en riktigt familj. Tillsammans med familjen, är vad jag tror är den bästa behandlingen för en ung pappa som är dement.