Vi sitter i samma båt

Igår kväll var jag, Andreas och Emma på en anhörigträff för andra unga anhöriga till dementa föräldrar. Vi fick presentera oss och berätta våra historier. Väldigt intressant med andra ord. Det var skönt att höra andra berätta och skönt för oss att få berätta. Samtidigt som man kunde känna igen sig i vad andra upplevde och tänkte, men ändå inte i vissa fall.Situationerna liknar varandra, men är ändå så olika. Ändå hade vi så himla mycket gemensamt. Det kändes som att vår familj har kommit längst i sjukdomen och att vi hade mycket att delge de andra. Tyvärr finns det ingen som är före oss som vi kan lyssna på. Vi kan bara lyssna hur andra har det nu, vissa stadier som vi passerat för längesen. Ändå är det skönt att veta att vi inte är ensamma. Men hur som helst så sitter vi i samma båt. En båt som tar oss med på hemsk resa, men som på något konstigt sätt ändå stärker oss.