Poff...

...puts väck! Där försvann min härliga känsla. Dumma äckliga känsla som fanns där för drygt en månad sen har kommit tillbaka. Allt på grund av att det är dags för ett nytt möte med biståndshandläggaren, damen utan känslor. Det är inte roligt, för jag vet precis vad de vill. Tvärtom gentemot oss och våra viljor. Jag är arg, frustrerad, irriterad...återigen är det dags att ställa sig till svars. Tråkigt är bara förnamnet. Men jag ska kämpa för pappa, det är vi som känner honom bäst och vet vad han hade velat. Skulle vi någonstans på vägen behöva ge upp så har vi iallafall försökt. På fredag gäller det...skyddsutrusning på, ladda munnen med ord och köra!